Känslomässigt arbete del 3

År 1780 kallades den före detta soldaten Zacharias Snell och hans hustru Margaretha till kyrkorådet i en svensktalande del av Finland. Zacharias och Margaretha beskylldes för ”oenig samlevnad”, och nu skulle kyrkorådet se till att paret blev sams. Om inte, så hotade straff i form av kyrkotukt.

En form av kyrkotukt: skamstocken. Det stora hålet var för huvudet och de två mindre för armarna. Stocken stod placerad på en offentligt plats. Andra skulle sedan håna den dömde och på så sätt avskräcka hen från att begå liknande handlingar.

När Zacharias kom framför rådet passade han på att klaga över att Margaretha rymt ifrån honom. Fyra veckor tidigare hade han blivit våldsamt berusad och hotat att döda sin fru. Margaretha hade då i all hast flytt hemmet.

Trots att det var Zacharias som stod för bråket i hemmet lades skulden hos båda makarna. Man kan tänka sig att Margaretha anade kyrkorådets inställning; hon försvarade sig snabbt med att upplysa rådet om att hon återvänt frivilligt när Zacharias nyktrat till.

Kyrkorådet hade dock inte något medlidande för Margaretha. Enligt dåtidens lag hade hon begått ett brott, och det accepterades inte. Margraretha uppmanades att tänka på sitt beteende när Zacharias tagit några glas. Med all ”möjlig vänlighet och taktkänsla” skulle hon vakta sin tunga och sitt beteende, så att hon varken med ”ord eller gärning gifva Mannen någon anledning till missnöije”.

Det var känslomässigt arbete, verkställt av kyrkan.


Ovanstående exempel kommer från historikern Ann-Catrin Öst. Hon har studerat kyrkorådets behandling av äkta makar med ”äktenskapliga problem” under 1800-talet. Mönstret går igen för de flesta par: det huvudsakliga ansvaret för en fredlig samvaro lades på kvinnan. Att yttra hårda ord ansågs därför lika illa som att slå. Det var kvinnans som skulle hålla en våldsam eller upprörd make lugn. Hon hade makt att beveka och lindra sin makes barska humör genom att välja rätt ord.

I mitt första inlägg i denna miniserie svarade jag på frågan ”vad är känslomässigt arbete?”. Enligt författaren Gemma Hartley är det i princip är allt obetalt omsorgs- och hushållsarbete. I mitt andra inlägg diskuterade jag varför även mentalt känslomässigt arbete är arbete. Sammanfattningsvis menade jag att mentalt känslomässigt arbete kräver tankemöda, viljestyrka och ofta är en källa till oro och stress, varför det är ansträngande. I detta inlägg ska vi istället titta tillbaka i historien.

Gemma Hartleys bok ”Så jävla trött” (2019) om känslomässigt arbete

Trots den omfattning och påfrestning känslomässigt arbete kan utgöra menar Gemma Hartley att det känslomässiga arbetet ofta är osynligt och ouppskattat. Jag delar till viss del Hartleys åsikt. Jag menar att det känslomässiga arbetet inte erkänns av vår kultur som något som som ska vara krävande och ansträngande. I detta inlägg ska jag försöka svara på frågan varför det är så.

I exemplet ovan visar jag på en form av känslomässigt arbete från 1700-talet. Tankegångarna är kanske inte helt främmande, men de skulle inte uttryckas av en offentlig institution idag. Nu ska vi alltså undersöka vad mer som ändrats, varför och på vilket sätt.

Kort om inlägget:

Inlägget är långt. För den som är historieintresserad följer en (absolut inte heltäckande!) genomgång av hushållets, hemmets och familjens historia i Sverige, från cirka 1600-tal till början av 1900-talet. Jag är en nörd så jag älskar det, och jag rekommenderar att du läser allt för att förstå mina slutsatser ordentligt. Med det sagt så kan du också hoppa direkt till min sammanfattning och slutsatser i slutet av inlägget.

För den som önskar källor på något av det jag skriver så är det bara att höra av sig. Om inte något annat uttrycks så är det mina egna åsikter och slutsatser som presenteras. Med detta sagt så hoppar vi nu rakt in i 1600–talet! Enjoy!


Dåtidens hem var en arbetsplats, med maken som chef

På 1600-talet var familjens plats i hushållet. Hushållet var en större enhet än den är idag. Ofta bestod den av en kärnfamilj, kanske någon äldre släkting, och tjänstefolk.

Här är en pedagogisk teckning jag ritat för att visa hur ett hushåll kunde se ut:

Figur 1. Hushållet var både en konsumerande och en producerande enhet. Jämför med dagens hushåll som är konsumerande enheter.

Hushållet hade en producerande och ekonomisk funktion

Ett stort hushåll behövdes eftersom hushållet var samhällets grundläggande producerande enhet. Även barnens hjälp krävdes för att trygga hushållets försörjning och överlevnad. Ett hushåll var därför inte ett hem i dagens moderna betydelse. Det var en arbets- och bostadsplats i ett.

Hushållen var också ekonomiska enheter. När kvinnorna hade tid över kunde de ägna sig åt olika sysslor som bidrog till hushållets försörjning. Ullen blev till tråd och garn som kunde säljas på marknaden eller så kunde kvinnorna ta med sig andras tvätt till forsen mot betalning. Alla sätt som bidrog till hushållskassan var bra sätt.

Välfungerande hushåll var högsta prioritet

Man brukar säga att den svenska staten växte fram under 1600-talet, och i detta samhällsbygge fick hushållet en alldeles speciell plats. Det var frukterna av hushållets arbete som bidrog med intäkter till adeln och statsmakten, samt med var tionde till kyrkan. Både kyrkan och staten hade därför ett starkt intresse av hushåll som fungerade väl.

Figur 2. När en man och en kvinna gifte sig var en kvinnas kunnighet inom hushållets skötsel och drift eftertraktad. Även om hon var underställd mannen insåg alla att hennes arbete hade ett avgörande värde.

Idag försöker staten hjälpa småföretagare genom enklare skatteregler, då försökte kyrkan hjälpa bråkande par att hålla sams. Allt för statskassan.

Hushållet hade också en ordningsskapande funktion. De utgjorde hela samhällsordningens grundsten. Rädslan var att allt skulle gå åt skogen om inte hushållen uppförde sig som de skulle.

Hushållet var en hierarkisk plats

I hushållet styrde husfadern, alltså maken. Historikern Jonas Liliequist skriver att det var husfadern som skulle garantera ”kristlig och förnuftig hushållsordning”. Maken bestämde över alla medlemmar i hushållet. Husmodern hade i sin tur makt över tjänstefolket och barnen. Hushållet var en tydlig hierarkisk plats, precis som resten av samhället vid denna tidpunkt.

Mellan makarna gällde alltså en tydlig över- och underordning. Kvinnan skulle vara lydig och undergiven gentemot sin make, och maken skulle i sin tur älska och respektera henne. Mannen beskrevs som kvinnans ”huvud”. Förklaringen till att kvinnan behövde någon annans huvud var hon ansågs svag, både i fysisk och andlig bemärkelse. Som tur var fick hennes man regera över henne och hushållet.

Mannens position kunde ifrågasättas

Mannens övertag ansågs ha gudomligt ursprung – kvinnan var ju trots allt en produkt av Adams revben. Men ordningen var inte ohotad. Liliequist gör följande analys av hur tidigmoderna skribenter gav råd och vägledning till tidens män:

”Även om mannens välde (…) ansågs vara naturligt grundat så kunde denna naturliga ordning också lätt bringas på fall (…). Ingen enskild man kunde känna sig säker på sitt övertag. Tvärtom framhåller skribenter som Albertinus att det i varje samhälle och i alla tider har funnits kvinnor som i tapperhet, styrka och förstånd överträffat alla män – manliga egenskaper var inte exklusivt förbehållna män.”

Att mannen var den som styrde var alltså inte givet. Han hade de naturliga förutsättningar som krävdes, men han var tvungen att utöva sin auktoritet på ett klokt och kompetent sätt. Den man som klarade av att styra sitt hushåll fick hög status i samhället. Det var därför viktigt för mannen att välja rätt fru. I handböcker från tiden råddes männen att gifta sig med någon som var yngre och mindre förmögen. På så sätt blev det enklare att behålla sitt övertag.

Husfaderns auktoritet hade stöd i lagen

Att husfadern styrde var inte bara en fråga om sedvanor och normer. Nej, husfadern hade hjälp av lagstiftningen för att säkerställa sin makt. Alla i hushållet hade lydnadsplikt gentemot sin husbonde. Detta kallades för husbonderätten.

Husbonderätten innebar att de som motsatte sig husbondens order dömdes till tuffa straff. Att slå eller förolämpa sin husbonde bestraffades mycket hårdare än slag och förolämpningar mot andra människor. Husbonderätten omfattade alla i hushållet, alltså frun, barn och eventuellt tjänstefolk.

Det var alltså inte bara kyrkan som var involverad i att klarlägga maktförhållandet i äktenskapet, staten och rättsväsendet gjorde också sitt. Man såg framför sig hur kaos skulle utbryta om det fanns mer än en ledare i familjen. Och kaos kunde man inte ha. Hur skulle staten och kyrkan då gå runt?

Naturrätten, filosofisk inriktning som påverkar än idag

Nej, naturrätt har inte med blad och träd att göra. Men det blev finare så när jag skulle måla den här bilden.

I slutet av 1600-talet vann naturrätten mark i Sverige. Om du tror att denna juridiska och filosofiska inriktning utgör Greta Thunbergs föregångare så måste jag göra dig besviken. Naturrätten som den såg ut på 1600-talet handlade istället om Gud.

Naturrättens mål var att få den värdsliga rätten stämma överens med den gudomliga rätten, alltså kristendomen. Den gudomliga rätten hade företräde framför de av människor stiftade lagarna.

De ledande tänkarna inom denna filosofiska, politiska och juridiska gren försökte etablera existensen av universella principer som gällde för alla män, oavsett tid och plats. Detta var något nytt för en tid då det var helt accepterat för kungen att favorisera de som gav honom bäst presenter.

Många av de tankar vi har idag härstammar från naturrätten, även om vi inte känner till det. Till exempel bygger idén om att det finns mänskliga rättigheter på uppfattningen att det existerar naturliga rättigheter ska gälla för alla. Men vi skulle såklart inte argumentera för dessa med Bibeln som källa.

Naturrättarna styrde mycket av den juridiska debatten under det sena 1600-talet. Kvarlevorna av deras tankegods menar jag lever kvar än idag, och därför ska vi gå igenom deras idéer närmare.

En ny tredelad syn på samhället

Naturrättens uppfattningar byggde på en uppdelning av samhället i tre delar. För att visa detta pedagogiskt har jag gjort följande illustration:

Bild 3. Det civila samhället och staten befolkades enbart av män; familjen befolkades av både män och kvinnor.

Den bild som naturrättsfilosoferna hade av världen var en tankemodell, ett idealtillstånd att sträva efter. För de allra flesta såg vardagen fortfarande ut så som jag visade på bild 1, och där kunde man inte skilja dessa sfärer från varandra. Men naturrättens tankegods fick sakta allt större genomslag hos befolkningen och i lagstiftningen.

Naturtillståndet som civilisationens motsats

Naturrättsfilosoferna föreställde sig hur världen sett ut innan civilsamhällets framväxt. Detta kallade de naturtillståndet. I naturtillståndet var alla fiender och livet var smutsigt, ensamt och brutalt. För att undkomma detta öde gav människorna upp delar av sin självbestämmanderätt till en härskare. Härskaren garanterade ett säkert samhälle genom att stifta lagar och regler.

Männen: från vildar till sociala varelser

Att leva i ett ordnat samhälle var inte något som kom naturligt för människan. Förutom en stark konung behövde männen därför fostras, från vildar till sociala varelser, för att detta nya system skulle kunna fungera. När de hade utvecklats till sociala varelse klarade de av att samarbeta som civiliserade individer.

Såhär har jag sammanfattat naturrättens syn på männens utveckling:

I civilsamhället kunde männen genom kontrakt knyta varandra till sig. Detta passade bra i ett samhälle där släktband och vänskap kom att spela allt mindre roll. Nu var affärskontakterna allt oftare långväga främlingar och då behövde man kunna lita på att andra skulle hålla sina ord även då en personlig relation saknades. Att avtal ska hållas är bland det första man lär sig på juristutbildningen i modern tid, och det kan vi tacka naturrätten för.

Kvinnorna förevigt fast i naturtillståndet

Vad tyckte då filosoferna om kvinnor? Enligt naturrätten hörde kvinnorna hemma i familjen och i äktenskapet. Äktenskapet var enligt deras uppfattning en naturlig social institution som sett likadan ut i alla tider, dess syfte var att föda och fostra barn. Kvinnan hade därför ett särskilt kall att vara maka och mor.

Enligt naturrätten kunde kvinnor inte utvecklas till sociala aktörer på ett sådant sätt som krävdes för den civila sfären och staten. Kvinnors reproduktiva förmåga gjorde att de inte kunde rikta sin vilja, sin moral eller sina handlingar. Kvinnorna hörde till naturen och skulle alltid göra det. Kvinnans ”naturliga böjelse” var istället att skapa lugn och ro inom familjen, på samma sätt som staten skapade fred mellan medborgarna.

Såhär har jag sammanfattat hur naturrätten såg på kvinnornas plats i denna nya samhällsordning.

I naturtillståndet och i familjen saknades lagar och regler. Därmed var kvinnor, familjen och hemmet placerade utanför den sfär där lagar skulle styra människors agerande. Detta är början på det vi idag kallar för skyddet för privatlivet. Men det återkommer vi till om en stund.

Naturrättens idéer får genomslag i lagstiftningen

I slutet på 1600-talet och i början på 1700-talet gjordes ett omgripande arbete för att sammanfatta och förnya Sveriges lagar. Dessa ansträngningar påverkades av den ökade handeln och naturrättens idéer. De nya lagarna har kallats för den första ”borgerliga lagstiftningen” och det ligger något i det.

Jag ska inte dra dessa lagändringar i detalj, men tre förändringar är av extra stort intresse för oss.

  1. Släktens betydelse minskade, till fördel för äktenskapet. Kvinnan blev på flera sätt i högre grad ”tillhörande” till sin make istället för sin släkt.
  2. Mannens försörjaransvar förtydligades. Maken fick mer makt över både sin egen och kvinnans egendom. Utrustad med detta kapital såg lagstiftarna framför sig hur han gav sig ut på marknaden för att få förmögenheten att växa. Det handlade inte längre om att enbart förvalta och nyttja den jordlott man ärvt från släkten, vilket var något mannen och kvinnan gjort tillsammans. Idealet om mannen som försörjde sin fru formades nu.
  3. Att maken ensam skulle försörja sin familj användes som ett argument för hans överordning.

Lagen positionerade könen mot varandra

Ann Pylkkänen är professor i rättsvetenskap och hon har studerat lagändringarna i början av 1700-talet. Hon har gjort följande uppdelning för att visa hur naturrätten skapade en uppdelning mellan könen:

Naturtillståndet Rättsligt tillstånd
KvinnligtManligt
Reproduktion, barnomsorgFörsörja sin familj
=> Underordnad=> Överordnad

Pylkkänen menar att syftet med lagändringen var att stärka och bekräfta den gifta mannens ställning, utan att detsamma skulle gälla kvinnorna. Genom att kvinnan tilldelades den sfär där beteendet var ”naturligt” och medfött kunde ojämlikheterna förklaras.

Ett exempel på detta är giftermålet. När kvinnor och män gifte sig ansåg naturrätten att de ingick ett frivilligt kontrakt med varandra. Man fick nämligen inte tvinga en kvinna att gifta sig. Men även om kontraktet ingicks frivilligt, så var innehållet i kontraktet förutbestämt och möjligheten för kvinnor att vägra giftermål var liten.

Enligt den ”naturliga ordningen” som gällde i äktenskapet var mannen ställd ovan kvinnan. Och när kvinnan samtyckte till äktenskapet, samtyckte hon därför till sin egen underordning. Strunt samma att hennes alternativ till äktenskap var få, hon hade ändå valt det själv. Fiffigt va?

Ett hushåll i förändring

Männens ideal: ”The self made man”. George Scheutz bok ”Den praktiske affärsmannen” (1856) var en av många handböcker som cirkulerade vid denna tid, riktade till män om hur de skulle lyckas i affärslivet.

Under 1800-talet minskade hushållets ekonomiska betydelse. Industrialiseringen tog fart på allvar och arbetsplatserna var nu oftare geografiskt åtskilda från människornas hem. Religionen kritiserades allt mer, och kristendomens status som rättskälla dog ut. Nu var det istället de av människor stiftade lagarna som bestämde.

Idealet med mannen som familjeförsörjare sågs nu som högsta status. De som lyckades med detta var dock undantagsfall eftersom de flesta familjer var beroende av dubbla inkomster.

Oaktat den hårda verkligheten: det var männen som skulle försörja familjen. Under tiden skulle kvinnorna enligt idealet vara icke-arbetande fruar som skötte hemmet. Dessa tankegångar följde med och cementerades under övergången till 1900-talet.

Det kvinnliga hemmet uppvärderas

Hemmet beskrevs allt mer sällan som en ekonomisk eller producerande enhet. Det skulle istället vara en tillflyktsort från den hårda verkligheten. Emotionellt och psykologiskt välbefinnande för familjens medlemmar var nu i fokus. Barn blev vid denna tidpunkt en kostnad istället för en tillgång (som arbetskraft) och nya, tidskrävande idéer om barnuppfostran spreds.

Livsfilosofen Ellen Keys bok ”Barnets århundrade” blev tongivande för barnuppfostran i början på 1900-talet.

Männen var under 1800-talet fortfarande enligt lagen familjens överhuvud. Men fokus på kvinnans roll handlade allt mer om att hon som maka och mor hade en särskild status. Man kan se att kvinnosakskvinnorna i slutet av 1800-talet och början på 1900-talet ägnade mycket tid åt att uppvärdera kvinnans plats i hemmet. Från att könen ansågs grundläggande ojämställda i sina färdigheter, med mannen som kvinnans överman på alla områden, blev kvinnan allt oftare beskriven som överlägsen mannen vad gällde moraliska och etiska frågor, som kärlek och omvårdnad.

Kvinnorna hade naturlig kärleksförmåga

Kvinnor, som endast i begränsad mån tilläts vara aktiva på marknaden eller i offentligheten, blev representanter för kärlekens kraft. Kvinnornas särskilda ”kärleksförmåga” hamnade i fokus och gav kvinnan ökad status. Denna förmåga var medfödd och naturlig, i linje med vad naturrätten hade ansett om kvinnan tvåhundra år tidigare.

Kvinnornas kärlek ansågs mer andlig och monogam än männens, som snarare var kroppslig och lustbaserad. Kvinnorna kunde genom kärlekens kraft lära männen att förena sin andliga och kroppsliga sida. Detta ansågs nödvändigt i den allt starkare marknadsekonomin. Med denna retorik ville man visa att samhället behövde båda könen, visa för männen att de behövde en fru vid sin sida, och visa kvinnorna att de skulle bli uppskattade makor.

För den som är intresserad av hur bilden om kvinnans särskilda kärlekskraft blev en allmängiltig sanning i den svenska debatten på 1800-talet så har Inga Sanner skrivit ”Den segrande eros”.

Att hemmet var kvinnans största ansvar var nu konsensus. Men kvinnorna skulle inte domdera. Det var med hjälp av sina medfödda kvinnliga kvalitéer som de skulle förestå hemmet och därigenom värna samhällets etiska bas. Detta skulle ske utan att störa eller förarga sin make. Långt borta var husbondens maktbefogenheter.

Den privata och den offentliga sfären

Det är vid denna tidpunkt man kan se att de två sfärerna vi idag tar för givet på allvar cementerades som en mental uppdelning: den offentliga och den privata sfären. Den offentliga sfären sades präglas av konkurrens, rationella beräkningar och känslolöshet. Den privata sfären blev en motsats och tillflyktsort från detta, och skulle präglas av generositet, osjälviskhet och kärlek.

Den privata sfären inte längre skulle styras av en manlig auktoritet, utan skötas av en kvinnlig ängel. Hemmet var en plats för avkoppling. En kvinna som var allt för bestämd och hade för mycket makt ansågs negativt för hushållet, äktenskapet och familjen. Dessa två sfärer var separata, men lika viktiga.

Hemmets nya privata funktion

Hemmets offentliga funktion har minskat, för att i första hand spela en privat roll. I början av inlägget diskuterade jag hur hushållet både var den enhet som försåg statsapparaten med skattepengar och ansågs utgöra grundbulten i samhällsordningen. De nästföljande seklerna blev hushållet till ett hem, och de offentliga funktionerna hamnade i bakgrunden. I allt högre grad skulle hemmet vara ägnat familjemedlemmarnas tillfredsställelse och välmående, inte samhällets.

Carl Larssons bilder i albumet ”Ett hem” blev tongivande för bilden av ett modernt och varmt hem vid slutet på 1800-talet. Familjen, hemmet, hembygden och nationen bejakades och blev en del av dåtidens nationalromantik.

Skyddet för privatlivet

Med denna utveckling kan vi spåra framväxten av det vi idag kallar för skyddet för privatlivet. Det är samma fenomen som förklarar varför Ebba Busch Thor ondgör sig över öronmärkta ”pappamånader”. Familjen lämnas bäst åt sitt eget öde och ska själva bestämma över hur de vill ordna sin vardag. Zacharias och Margarethas offentliga åthutning framför kyrkorådet är långt borta. Idag får privatlivet endast kränkas i undantagsfall, som om ett barn far illa, annars ska det fredas från lagens och andras långa fingrar.

Lagstiftning till skydd för individens frihet

Hur detta blev konsensus kan man följa i debatten under 1800- och 1900-talet. Ett exempel är detta citat från år 1849. Juristen Fredrik Schrevelius skrev då om relationen mellan makarna i en bok om familjerätt. Eftersom hans svenska är så gammaldags har jag tagit mig friheten att modernisera stycket en aning, men såhär skrev han då (typ):

[De personliga rättsförhållandena mellan makarna], åtminstone de viktigaste av dem, är mer av moralisk än rent juridisk natur. De är av en så delikat och ömtålig beskaffenhet, att de med yttersta varsamhet måste vidröras (…) vår lagstiftare har klokt nog kastat en slöja över de delikataste av dessa förhållanden, eller hänvisat dem till kyrkans jurisdiktion; ett förfarande, som onekligen vittnar om stor lagstiftande klokhet.

”Inte ett ord om kärlek” (2006)

Makarnas relation uppfattas som så delikat och ömtålig att lagstiftaren gör bäst i hålla sig utanför för att inte råka skada äktenskapet. Denna syn på individerna var genomgående för all lagstiftning under 1800-talet. Såhär sammanfattas utvecklingen av författarna till boken ”Inte ett ord om kärlek”:

”Det moraliskt och religiöst baserade normsystem som kommit till uttryck i äldre nordisk lagstiftning fick under 1800-talet succesivt ge vika för en ny syn på rätten, staten, medborgarna och de sociala institutionerna. Rättens nya uppgift var att skydda privatlivet och individernas frihet, och den skulle inte intervenera annat än i undantagsfall”.


Sammanfattning:

För att sammanfatta detta otroligt långa inlägg (förlåt!) så har jag gjort en sammanställning i tabellform. Såhär har jag översiktligt stolpat upp familjens utveckling från tidigt 1600-tal till idag:

FAMILJENS UTVECKLING
NU
Hierarkisk relation Jämställd relation
Hierarki bestämd av lagen I huvudsak skyddad från lag-stiftning
Plats för arbete Plats för avkoppling
Ekonomisk verksamhetIdeell och obetald verksamhet
Ansvar som drivkraftKärlek som drivkraft
Offentlig funktion Privat funktion
Mål: Överlevnad Mål: Individens lycka
Uppdelning pga makens kompetens Kvinnan naturligt bättre
Mannen hade bestämmanderättKvinnan har ansvaret

Familjen och hemmet idagsammanfattning

Dagens familj är en jämställd enhet där paret tillsammans ska ta ansvar för trivseln och hushållsskötseln, i alla fall på pappret. Lagstiftning om vem som ska styra i hemmet är otänkbart. Ekonomisk verksamhet ska inte ta plats i hemmet och det ska vara en plats för avkoppling och återhämtning, inte arbete. Vi ingår i en familj eftersom vi väljer det, och för att det är för att det beskrivs som vägen till ett lyckligt liv. Anledningen till att vi tar hand om varandra är för att vi älskar varandra. Kvinnor anses mer emotionellt kompetenta och omvårdande, ja, naturligt bättre på att bidra med det som gör hemmet till en varm och känslofylld plats. Och medan kvinnor har tvingat sig in i männens sfär, offentligheten, verkar inte alla män ha lika bråttom att flytta sig in i den traditionellt ”kvinnliga” sfären: privatlivet.

Det känslomässiga arbetet osynliggörs

Problemet, enligt mig, är att dagens syn på familjen och hemmet bidrar till att osynliggöra det känslomässiga arbetet. Och ett arbete som inte är synliggjort, blir inte heller uppskattat.

Det icke-hierarkiska förhållandets problem

Ett scenario som Hartley beskriver i sin bok utspelar sig när hon argt flyttar undan en låda hennes man lämnat. Hennes man utbrister uppbragt: ”varför frågade du mig inte om hjälp?!”, varpå Hartley besviket utbrister: ”men jag vill ju inte BEHÖVA be om hjälp, du ska veta att det behöver göras!”. Förutom den omedelbara tanken ”varför tar han inte upp sin egen låda efter sig!?”, kan man också ana Hartleys underliggande uppfattning om innebörden av ett jämställt förhållande. Och i det ska hon inte behöva berätta för sin man att lådan ska bort.

Lagstiftaren anser inte längre att det är nödvändigt att reglera vem som är auktoritet i hemmet. Tvärtom anses det direkt skadligt om privatlivet och kärnfamiljen inte lämnas ifred. Vem som styr hushållet ska vara en icke-fråga i det moderna samhälle. I det jämställda förhållandet antas ingen göra mer än den andra.

Att därför ha en person som berättar för den andra vad som ska göras beskrivs som ”tjat”. Tjat ses som ett oroväckande tecken på ett ohälsosamt och ojämställt förhållande – inte som ett tecken på en kompetent ledare som vet vad situationen kräver. Husfaderns status är långt bort. Det är inte längre prestigefullt att styra och ställa i hemmet. Tvärtom. Det är inte så konstigt att projektledning i hemmet vare sig uppskattas eller syns – det ska ju inte existera överhuvudtaget.

Familjens förlorade status som arbetsplats

Sinnebilden av det hem som skapades för männen på 1800-talet lever kvar än. Hemmet ska vara en zon bortkopplad från stress, där man kan koppla av efter en lång arbetsdag. På jobbet blir vi trötta, i hemmet får vi vila. Men alla som någon gång kastat in en tvätt i tvättmaskin vet att hemmet också är en plats för arbete.

Förutom att hemmet inte sammankopplas med arbete har det också tappat sin ekonomiska funktion. Och inte bara det: de som tar merparten av ansvaret för sin familj kommer märka det i form av en tunnare plånbok. Även om staten vill att det ska födas fler barn, helst i stabila kärnfamiljer, är det inte så viktigt att det reproduktiva arbetet ska ge samma lön eller samma pension som man fått om man förvärvsarbetat.

Det finns inte heller någon regel om att den som pausar sitt lönearbete för att bedriva omsorgsarbete ska få ekonomisk kompensation från sin medförälder. Synen på hemmet som en viloplats är grundmurad: både i vår tankevärld och rent ekonomiskt. Dessutom ska det som sker i hemmet göras av kärlek, vilket adderar ytterligare en dimension till osynliggörandet.

Kärlek är ju inget jobb

Sveriges hushåll försörjer inte längre familjen, kyrkan och staten. I det allmänna medvetandet har hemmet frikopplats från övriga samhällsintressen till att bli en individuell fråga. De behov som ska tillfredsställas inom hushållet är istället personliga och privata, som kärlek och stöttning.

Idag anser vi att kärlek och omtanke uppstår naturligt i den privata sfären. Eftersom det rör sig om en naturlig instinkt är det också enkelt. Det vi gör i hemmet, för varandra, ska vi göra frivilligt. Vi ska göra det av lust. Att vara mamma eller ingå i en kärleksrelation är något vi väljer, för oss själva. Det är inget som bidrar till en bättre morgondag (tvärtom?). Det talas inte längre om en plikt att uppfostra goda samhällsmedborgare eller om ett moraliskt ansvar för kvinnorna att hjälpa männen att bli hela människor.

Oavsett om kvinnan haft en skyldighet mot en bråkig man eller om maken varit ansvarig för hushållets kyrkliga fostran, så har staten och medborgarna tyckt att det funnits handlingar som någon måste utföra. Och att tilldela någon ett ansvar är att erkänna att detta ansvar existerar. Idag finns inget ansvar, det finns bara kärlek.

Kärlekens naturliga konsekvens är omhändertagande; i kärleken ska vi vilja offra oss själva för den andra. När omsorgsarbete kallas för kärlek, osynliggörs det arbete, den ansträngning och det ansvar det faktiskt utgör.

I mitt senaste inlägg menade jag att mentalt känslomässigt arbete är ansträngande även då det görs av kärlek eller leder till goda resultat. Många bränner ut sig på sina jobb trots att de älskar det de arbetar med, och många känner stor stress för människor i sin omgivning. Man kan argumentera för att det rör sig om lyxproblem i båda fallen, men de är inte mindre verkliga för det.

Statusen och männen försvann från hemmet, och kvinnorna fick ta över

När hushållet tappade sin ekonomiska, samhälleliga och statusfyllda position lämnade herrarna fältet. Ekonomen Deirdre McCloskey har skrivit om den uppvärdering av handeln som skedde under 1600–1700-talet. Från att köpmannen sågs som en omoralisk och okristlig typ blev det statusfyllt att handla med andra. I den gamla världen var börd, stånd och släkt totalt avgörande. Förmögenhet skulle ärvas, inte skapas. I den moderna världen skulle männen själva göra sin egen lycka. Och i en marknadsekonomi kan detta inte göras i hemmet.

Ju mer prestigefullt det blev att verka utanför hushållet, desto mindre betonades vikten av en stark husfader. Den medeltida husfadern fick sin upplyfta position på grund av sin kompetens; den borgerliga kvinnan ansågs naturligt bättre på hemarbete. Medan männen hade lagstadgad bestämmanderätt över hemmet, fick kvinnorna ett ansvar utan tillhörande befogenheter.

Betyder detta att jag tycker att kvinnor gör allt känslomässigt arbete och män inte gör något? Att detta är en ojämlikhet som beror på könstillhörighet och inget annat? Nej och åter nej.

Känslomässigt arbete handlar i grunden om makt. När makten fanns inom hushållet, var det där de som hade makt befann sig. När makten flyttades ut från hemmet lämnades det över till de med mindre makt, vilket historiskt har varit kvinnor. För att rättfärdiga kvinnornas roll beskrevs det som en naturlig ordning. Man kan därför inte analysera känslomässigt arbete utan att tala om makt, om klass och om status. Exakt vad jag menar med detta ska vi dock inte prata om nu. Det är istället temat för den fjärde, och avslutande, delen av min miniserie. Hoppas ni hänger med dit också!

ilska, tankar, åsikter? kommentera gärna!


Känslomässigt arbete del 2

Del 2 i denna miniserie var ursprungligen tänkt som en liten historielektion. Men igår när jag cyklade runt i ett blåsigt Malmö kände jag att något saknades. Att det fanns en pusselbit som jag ville få med innan jag går vidare.

I slutet på mitt förra inlägg kommenterade jag att Hartley i sin definition av känslomässigt arbete inte skiljer det känslomässiga arbetet från faktiskt, ”vanligt” arbete. Vad jag menar med det är att Hartley i sin definition av begreppet inkluderar sysslor som varierar från att torka av köksbordet till att fundera ut en fin doppresent.

Att planera ett födelsedagsfirande: kul, men också tidskrävande.

De flesta av oss är överens om att torka av köksbordet är ett ”arbete”. Det är mindre accepterat att kalla presentköpande för ”arbete”. Att köpa en present ska vara något lustfyllt och kul, något som går av bara farten. Även andra typer av emotionellt arbete är sådant som normalt inte ses som uttröttande. Trots att det inte beskrivs som kul att stötta en sörjande vän, så är det en handling som ska komma naturligt. Att få bestämma vilken mat som ska ätas till middag borde rimligtvis också vara något positivt? Eller?


När vi funderar över vad som gör en viss syssla till ”ett arbete” har vi många gånger en uppfattning om att denna syssla på något sätt ska vara av fysisk natur, i alla fall när det kommer till hemmet. (Varför vi har dessa idéer återkommer jag till i nästa inlägg).

Vår uppfattning om vad som utgör ”arbete” kan delas upp på följande sätt:

I PRIVATLIVET:

Sådant som sker fysiskt = arbete
Sådant som sker mentalt = inte arbete


I ARBETSLIVET:

Sådant som sker fysiskt = arbete
Sådant som sker mentalt = arbete

En kort notering: Även om vi i privatlivet är överens om att det som sker fysiskt är att betrakta som arbete, innebär inte det att dessa bördor automatiskt är jämt fördelade. Detta är en fråga vi återkommer till.

Genom att låna en term från arbetslivet och kalla sig för ”familjens projektledare” försöker man kommunicera vilken ansträngning det innebär att planera och delegera en familjs vardag. För det är såklart en ansträngning. Den imaginära uppdelningen vi har mellan mental och fysisk aktivitet verkar alltså inte stämma överens med verkligheten. Därför kommer vi nu till dagens fråga:

Varför är mentalt känslomässigt arbete att betrakta som arbete?

För att börja reda i detta måste vi börja med att klarlägga vad mentalt känslomässigt arbete består av. Jag menar att det består av två delar.

  1. Fundera ut vad andra människor behöver eller önskar från dig för att du ska uppnå ditt önskade mål. Exempel: Du vill ge din kompis en fin present för att hen ska känna sig uppskattad. För att uppnå detta måste du tänka igenom vad din kompis gillar. Dessutom måste du tänka över hur dyr present du har råd med.
  2. Utför svaret på nr 1. Exempel: För att genomföra din plan måste du planera in en tidpunkt då du har möjlighet att köpa eller skapa gåvan.

Låt oss nu gå igenom de två delarna närmare.

1. Fundera ut vad andra människor behöver eller önskar från dig för att du ska uppnå ditt önskade mål.

Låt säga att du har en god vän som dricker för mycket. Din önskan för hen är att hen ska få behandling och hjälp. Samtidigt vill du inte att hen ska bli defensiv och vägra lyssna på dig. Du måste därför fundera över hur du ska få hen att inse sitt problem och vilja förbättra det, utan att för den sakens skull göra hen upprörd och avståndstagande mot dig.

OBS! Det går inte att hjälpa en person som inte vill ha hjälp! <3

Denna utmaning kräver att du funderar över hur du ska formulera dig. Du har många alternativ att välja mellan. Ska du vara lugn, arg, upprörd, vädjande eller hård? Vad ska du ha för ton? Vilka ord ska du använda? Du behöver tänka över vad din vän är för typ av person, vad som har fungerat tidigare när ni har haft olika åsikter och kanske också söka vägledning hos forskning eller vänner.

En person som arbetar med att planera vägbyggen får betalt för att prognostisera olika utfall av olika tillvägagångssätt. Arbetet sker på liknande sätt som beskrivet här ovan. Personen behöver dra slutsatser utifrån sin erfarenhet och från sin utbildning. Svårgenomförda uppskattningar av eventuella konsekvenser av de val som görs måste vägas enligt komplexa måttstockar: tidsåtgång, kostnad och arbetsbördan.

Båda exempel här ovan utgör mentalt krävande arbete. Ändå beskrivs ett som kärlek, och därmed inte uttröttande, och det andra som arbete, och därmed ansträngande. Fast vi alla inser att båda jobben kräver sin tid och engagemang.

KAN NÅGON RÖJA UR KYLJÄVELN??

Att göra mentalt känslomässigt arbete sker på mindre skala, för mindre allvarliga företeelser, enligt denna mall i vardagen. Vill du få din partner att rensa ut kylen eftersom du tycker att det är hens tur att göra det? Vill du att detta ska hända utan orsaka en konflikt? Då måste du måste lägga fram ditt önskemål på rätt sätt. Du måste göra samma typ av avväganden som du gjorde för din vän som dricker för mycket.

Dessa funderingar är energikrävande. De gör människor trötta och utmattade, även om funderingarna kan ha en positiv källa, som omtanke och kärlek. Att överväga val tar alltid tid och kräver kognitiv kraft, även om resultatet är något konstruktivt.

När du har kommit fram till vad du ska säga till din vän så är det dags att sätta din plan i verket:

2. Utför svaret på fråga nummer ett.

Din instinkt är att skrika åt din kompis – ”SLUTA DRICK DIN JÄVLA IDIOT!!”. Men det kan du inte göra, du har ju en plan. Den ska du hålla dig till. Till din partner vill du fräsa – ”kylen är förbannat äckligt, ska du inte göra något åt det?!”, men du vet att det inte kommer sluta bra. Så du lägger band på dig.

Detta är Will Power, en australiensisk racerförare. Han har absolut inget med inlägget att göra.

Att utöva viljestyrka (willpower på engelska) kan vara en tuff uppgift. För att hålla oss från att skrika på vår partner eller kompis måste vi utöva viljestyrka och självkontroll.

Det finns de forskare som menar att själva handlingen att utöva viljestyrka gör oss trötta, även fysiskt. I ett experiment bad man halva gruppen av deltagare att hålla tillbaka sina känslor när det kollade på en sorglig film. De som försökte att inte visa känslor presterade sedan sämre på ett fysiskt test än de deltagare som reagerat normalt. En annan studie visade att de deltagare som fick veta att de skulle försöka övertyga en fientlig publik blev tröttare än de som fick veta att det räckte att de gick upp på scen och var sig själva.

Exakt hur detta med viljestyrka fungerar är forskarkåren inte helt ense om. De forskningsresultat som finns ska tas med en nypa salt. Men jag vet i alla fall hur uttröttande det är att försöka upprätthålla en fasad och inte ge uttryck för det man verkligen känner.

En annan aspekt av problemet kommer egentligen innan vi ens börjat utföra handlingen. När vi har bestämt oss för hur vi ska gå till väga för att försöka uppnå det önskade målet börjar vi tänka på hur det kommer att bli.

Enligt neuroforskaren Lisa Feldman-Barrett fungerar inte hjärnan så som vi ofta tänker att den gör. Vi tänker ofta på hjärnan som en biljettautomat. Om vi stoppar in pengar, alltså om en viss händelse sker, så får vi tillbaka en biljett, alltså vi upplever en känsla eller en annan reaktion som följd av den instoppade biljetten. Så är dock inte fallet menar Feldman-Barrett. Istället försöker hjärnan konstant förutspå vad som kommer att ske näst, baserat på tidigare erfarenhet. Hjärnan är inte i första hand reaktiv, utan prognostiserande. Vår hjärna kan inte heller skilja mellan det som faktiskt sker, och något som enbart existerar mentalt.

Låter detta flummigt? Låt mig ta ett exempel. För din hjärna räcker det att tänka på en viss situation för att reaktioner i kroppen ska sättas igång. Om du läser ordet glass kommer samma processer sättas igång i din kropp som om du faktiskt haft en glass framför dig och skulle äta den. Din salivutsöndring startar och matsmältningssystemet drar igång. Ordet glass och en faktisk glass är inte så stor skillnad för din hjärna. Genom att använda sig av tidigare erfarenheter av glass vet den vad som behöver göras.

Vad betyder detta? Jo: om du har haft många erfarenheter av konflikter gällande sådant som alkohol och städning räcker det att du tänker på att detta kommer att ske för att du ska känna dig orolig och stressad. Din hjärna börjar redan då prognostisera för en obehaglig upplevelse.

Ännu värre blir det om situationen är oklar. Såhär säger Feldman Barret:

The best thing for a human nervous system is another human, but the worst thing for a human nervous system can be another human. So in social evaluation, particularly what’s ambiguous is extremely hard on a human nervous system. 

Att inte veta hur en annan person kommer att reagera är en otroligt stressande situation för din hjärna. Hjärnan försöker förbereda sig så gott den kan. Eftersom den inte vet vad som ska komma, men anar att det inte är positivt, vill den att du ska vara på helspänn. Att föreställa sig ett potentiellt kommande bråk med en annan person sätter därför igång kroppens ”stress-system” (förlåt för denna förenkling!), även innan det hänt.

Sammanfattning:

Det känslomässiga arbetet är arbete eftersom det kräver tankemöda där olika utfall ska värderas och bedömas mot varandra.

När det känslomässiga arbetet sedan utförs måste vi utöva viljestyrka för att vara diplomatiska, istället för att drämma en baguette i huvudet på den andra.

Vi kommer dessutom uppleva stress och oro inför den kommande interaktionen. Baserat på tidigare erfarenheter prognostiserar hjärnan för en konflikt, vilket gör att din hjärna vill att du ska vara på hugget.

Så – nästa gång du står inför känslomässigt arbetet, fundera om det verkligen är värt det? Kanske måste du inte alltid ägna massa tid åt att tänka igenom exakt hur du ska formulera dina önskningar. Det kanske faktiskt i slutändan är mer värt att bara säga rakt ut vad du tänker och känner, även om det kan bli fel och irriterat. Du slipper åtminstone mycket tankearbete och behöver inte försöka dölja hur du verkligen känner. Denna tid kan läggas på något roligt och energigivande.

Bädda sängen: bara tråkigt.

I nästa del ska vi gå igenom varför (oftast kvinnor) känner sig tvingade att göra detta känslomässiga arbete Varför kan man inte bara skrika på någon att den ska städa ur kylen eller bädda sängen om man nu tycker att det vore det mest rättvisa?

Vi kommer också diskutera varför samhället inte erkänner planerande och delegerande i den privata sfären som arbete på samma sätt som samma typ av arbete i arbetslivet. Och såklart mycket mer intressant. Ses då!

ilska, tankar, åsikter? kommentera gärna!

Känslomässigt arbete del 1

Okej, så det blev inte så mycket bloggat under min tid i Frankrike. Så är det ibland. Nu blir det dock ändring på detta!

De senaste veckorna har jag (förutom att åka orimligt mycket tåg och äta orimligt mycket baguette) kämpat med det som kallas känslomässigt arbete. Jag har läst, lyssnat och tänkt. Sen läst lite mer, och tänkt lite mer… Och skrivit, massor! Nu börjar det äntligen likna något som går att publicera. Därför kommer nu en mini-serie om just känslomässigt arbete på bloggen. Hoppas ni tycker att det är lika intressant och viktigt som jag gör!

Så jävla trött (2019)

Bakgrunden till dessa inlägg är att den amerikanska författaren Gemma Hartley skrivit en bok precis har släppts på svenska. Boken heter ”Så jävla trött”. Den handlar om det känslomässiga arbete som kvinnor gör i hemmet, och som gör Hartley fed up (bokens originaltitel). Efter att boken släpptes har den diskuterats lite varstans på *internet*, t.ex. DN, DN igen, En varg söker sin pod och bokpodden Mellan raderna. Därför ska nu även jag ge mig in debatten med dessa inlägg!

I del 1 kommer vi gå igenom vad som ingår i begreppet känslomässigt arbete i detalj. Om du redan känner att du har koll på läget räcker det att du skummar detta inledande avsnitt. Om du är en nybörjare eller vill få bättre koll: varsågod att fortsätta läsa! Nu vänder vi alltså blicken mot frågan:

Vad är känslomässigt arbete?

Begreppen ”emotional work” och ”emotional labour” myntades av sociologen Arlie Hochschild år 1979. Emotional labour handlar om att uppfylla de känslomässiga krav som kommer med ett visst jobb. Emotional work handlar istället om det som sker i en privat miljö.

Den svenska översättningen brukar bli att emotionellt arbete är det som ingår i en jobbeskrivning, medan känslomässigt arbete är det som görs i privatlivet. Det är ju i sig ingen direkt skillnad i orden ”känslomässig” och ”emotionell” utan är bara ett sätt att hålla isär koncepten.

I den här miniserien kommer jag att fokusera på känslomässigt arbete, men vi börjar med en genomgång av båda begreppen.

Emotionellt arbete säljs som vara

The Managed Heart (1983)

I sin bok ”The managed heart” skrev Arlie Hochschild om emotionellt arbete. Hon valde då att studera flygvärdinnor. Arbetet som flygvärdinna ansåg Hochschild vara ett typexempel på ett jobb fyllt med emotionellt arbete. Bland annat beskriver hon hur flygvärdinnorna under utbildningen fick höra att deras leende var deras största tillgång för jobbet. Det var med sitt leende som flygvärdinnorna skulle kommunicera det rätta budskapet till passagerarna.

Det handlade dock inte bara om att visa upp ett leende. Leendet skulle också vara äkta. Flygvärdinnorna skulle le så att varje passagerare kände sig lugnad, uppskattad och speciell.

Hochschild skriver såhär om emotionellt arbete i sin bok The Managed Heart:

”Denna typ av arbete kräver att den anställda alstrar eller kväver känslor för att behålla ett ansiktsuttryck och en sinnesfattning som i sin tur producerar den eftersökta sinnesstämningen hos andra. I fallet med flygvärdinnor handlar det om att skapa en känsla av att bli omhändertagen i en gemytlig och säker plats.”

Hochschild menar att detta är ett exempel på emotionellt arbete som på arbetsplatsen säljs som en vara eller en tjänst. I termen emotionellt arbete inkluderar hon också de krav som finns på anställda om passande bemötande gentemot chefer och kollegor.

Känslomässigt arbete i det privata – Hochschilds version

Fokus för denna miniserie är alltså det känslomässiga arbetet. Det var Hochschild som var först med att mynta även detta begrepp. Känslomässigt arbete liknar emotionellt arbete, men är enligt Hochschld avgränsat till den privata sfären.

Hochschild säger sig ha identifierat tre typer av strategier för känslomässig reglering, vilket är ett sätt att utföra känslomässigt arbete. Det handlar då om att faktiskt få sig själv att känna de känslor som man anser att en viss situation kräver av en. Dessa tre typer är:

  • Kognitivt känsloarbete är att försöka ändra bilder, idéer och tankar för att kunna förändra sina känslor. Till exempel att vara på en fest och försöka tänka på något som gör en glad för att uppskatta festen mer.
  • Kroppsligt känsloarbete går ut på att manipulera kroppen för att uppnå önskat känslomässigt resultat, som att andas djupt för att känna sig lugnare.
  • Expressivt känsloarbete handlar om att styra sina ansiktsrörelser för att ändra sin sinnesstämning. Till exempel att försöka skratta, och på så sätt ”lura” kroppen att känna sig gladare.
Typexempel på sitatuation då en person anser sig behöva utöva emotionell reglering enligt Hochschild. Bildkälla.

Det finns många anledningar till att människor utför denna typ av känslomässiga reglering. Det kan vara allt från att att fejka tacksamhet för en present man inte önskat sig, till att försöka hindra känslor för ett ex som man tycker man borde glömt bort. På olika sätt försöker man producera eller kväva de känslor man tycker att en viss situation kräver.

Beroende på kultur, tidsålder och person kommer dessa känslor man försöker frammana variera: en troende person kanske försöker känna en starkare gudstro, medan en machoman försöker slå bort känslor av sorg och ensamhet.

Hochschild version av känsloarbete kommer från 1980-talet, och har sedan dess utvecklats. Det är i denna utveckling som Gemma Hartleys bok tar avstamp och det är dit vi kommer nu.

Känslomässigt arbete i Så jävla trött

Känslomässigt arbete är enligt Gemma Hartleys definition en blandning av att hantera känslor och att hantera ett helt liv. Det är det obetalda, osynliga arbetet som hon menar att kvinnor utför för att hålla sina nära och kära bekväma.

Hartleys bok är skriven för att förändra. Hon målar upp en deprimerande verklighet med en lång radda av exempel på hur kvinnor gör det känslomässiga arbetet för oförstående och lata män. Syftet är att påvisa att sådant som många kvinnor inte ens reflekterar över, faktiskt utgör emotionellt arbete.

Boken ”Familjens projektledare säger upp sig” är en svensk bok på samma tema.

Hartleys definition av begreppet känslomässigt arbete är betydligt vidare än Hochschilds.

Hochschild fokuserar på individens känslor, och hur individen försöker styra dessa så att de ska passa in i en viss situation. Hartley vill istället vidga begreppet för att kvinnor ska förstå vidden av det arbete de gör. Hartley inkluderar därför allt från hushållssysslor till emotionell reglering i begreppet. I slutet av detta inlägg kommer jag att i detalj gå igenom allt det som Hartley menar utgör känslomässigt arbete.

Hartley skriver om känslomässigt arbete att:

”Sådant arbete kräver både tid och kraft – och vi kan aldrig helt stänga av det i våra hjärnor. Det förbrukar stora reserver av mental kapacitet som vi skulle kunna använda på annat. (…) Känslomässigt arbete är inte bara att bry sig om resultatet utan att tänka på alla som berörs av våra känslor, ord och handlingar – till och med när det sker på vår egen bekostnad. (…) Vi är alltid skyldiga att utföra känslomässigt arbete och är ändlöst skuldsatta till vem som än kan tänkas behöva oss”

Känslomässigt arbete på arbetsplatsen

Det känslomässiga ”arbetet är mentalt uppslukande och utmattande och följer oss ut i världen” skriver Hartley. Hon menar att

Vem tar på sig att baka till arbetsplatsen?

”de djupgående sociala förväntningarna på att kvinnor ska sköta det tröttsamma mentala och känslomässiga arbetet i hemmet (…) har gjort det alldeles för lätt för liknande förväntningar att följa oss ut i världen, där vi varsamt kliver genom en kultur som inte ger oss mycket till val.”

Hartley menar alltså att förväntningarna på kvinnor att utföra känslomässigt arbete också finns i det offentliga livet. Till exempel pekar hon på det arbete som kvinnor gör för att skapa en trevlig arbetsmiljö. Det är ofta kvinnorna som ser till att man firar födelsedagar på kontoret och ordnar after works.

Okej, så vad exakt utgör emotionellt arbete enligt Hartley?

Hartleys nät är vitt och brett, vilket också är hennes målsättning. Det är mycket som fastnar. Hon har själv ingen närmare kategorisering kring olika typer av känslomässigt arbete utan blandar exempel hej vilt. Jag tycker dock att det finns en poäng med att försöka sortera lite i vad hon menar är emotionellt arbete, eftersom det i hennes bok stundtals känns helt oöverblickbart och överväldigande.

För att få en lite klarare bild av har jag kategoriserat olika typer av känslomässigt arbete baserat på vilken del av livet de tillhör. Inom varje kategori har jag radat upp exempel på sådant som Hartley och andra menar utgör känslomässigt arbete.

I Hartleys bok beskriver hon i första hand hur kvinnor som inte uppfyller alla outtalade krav drabbas av skuldkänslor och skamkänslor. Men vad händer faktiskt? Hartley går knappt in på detta, eftersom det för henne är så otänkbart att saker inte skulle skötas på ett sätt som når upp till hennes, höga, standard. Detta försöker jag också inkludera i min genomgång.

Om du inte orkar läsa allt noggrant kan du skumma listan här nedan. Kanske kan du också använda min indelning som en diskussionsunderlag med någon som inte inser vad det känslomässiga arbetet faktiskt resulterar i?

OMRÅDE:

ARBETSPLATSEN:
Att vara den som ordnar fika, kommer ihåg födelsedagar och styr upp after works. Tar ansvar för den psykosociala miljön, se till att alla trivs, välkomna nyanställda osv.

Möjliga negativa konsekvenser om inte utför det emotionella arbetet:
Kan ha en negativ påverkan på karriär och lön att inte leva upp till de oskrivna krav som finns på kvinnor. Man kan anses otrevlig, bossig, ego, osv. för ett beteende en man inte hade dömts lika hårt för. Bedömning av ens arbetsinsats påverkas av hur väl en sköter känslomässiga arbetet, inte enbart hur man gör arbetet i sig.

HOTFULLA/AGGRESSIVA SITUATIONER:
Sexuella närmanden, hot, hot om våld från närstående, kollegor, bekanta eller främlingar. Det känslomässiga arbetet blir ett sätt att agera riskminimerande genom att försöka förutspå personens reaktioner, vara tillmötesgående men samtidigt avvisande utan att uppröra den andra. Helt enkelt olika sätt försöka lugna ner och komma undan situationen.

Möjliga negativa konsekvenser om du struntar i det emotionella arbetet:
Våld, sexuellt våld, trakasserier. Om detta sker på en arbetsplats kan ens framtida karriär skadas om man avvisar en överordnads inviter.

HUSHÅLLSSKÖTSEL:
Städa, handla, laga mat, tvätta, slänga sopor och återvinning, vattna blommor osv. Det känslomässiga arbetet går delvis ut på att veta när saker behöver göras, delvis känna ansvar för att sedan fixa det.

Möjliga negativa konsekvenser om du struntar i det emotionella arbetet:
Leva i ett stökigt hem, inte få ordentlig mat, slösa pengar på hämtmat om man inte orkar laga, sakna toalettpapper när det är slut, skämmas inför andra som besöker ens hem, alternativt inte ta hem någon alls eller känna sig nedslagen och stressad av ett rörigt hem.

HEMMET, TRÄDGÅRDEN OCH BILEN
Inreda hemmet så att det blir en varm och välkomnande plats utan att spendera allt för mycket pengar. Krav på att skapa ett ”personligt” hem, som dessutom är funktionellt för de behov som finns. Inköp av allt som kan behövas för ett fungerande hem. Övriga räkningar ska betalas. Dessutom ska trädgården, om det finns en sådan, skötas och vara presentabel, gräsmattan och häcken klippas och blommorna rensas. En bil kräver en viss nivå av kunskap och service varje år för att fungera.

Möjliga negativa konsekvenser om du struntar i det emotionella arbetet:
Olika könade krav finns kring runt dessa sysslor. Att ha ett vackert inrett hem ger hög status, speciellt för kvinnor. Att inte betala räkningar leder till betalningsanmärkningar och finansiella problem. En bil som inte tas om hand om går snabbt i graven vilket kan leda till ytterligare problem.

SOCIALT ANSVAR
Att ta ansvar för sociala relationer genom att till exempel planera umgänge, bjuda in, hålla kontakten och ordna passande presenter. Som par bjuds man in gemensamt och ska bjuda tillbaka gemensamt. Detta ansvar kan även innebära att man känner ansvar för sin partners nära relationer, som att man håller kontakten med och ansvarar för presenter till sin makes släktingar. Också hjälpa sitt barn med sociala kontakter, ordna lekträffar, köpa presenter till barnkalas, fixa barnkalas och så vidare.

Det är vanligt att ett par, både av parterna och av andra, ses som en enhet som representerar varandra. Vad ens partner gör speglar tillbaka på en själv, och man känner sig därför ansvarig för att både man själv, och ens partner, ska uppföra sig ”korrekt” i sociala sammanhang.

Möjliga negativa konsekvenser om du struntar i det emotionella arbetet:
Om man inte bjuder människor på parmiddagar kan man sluta bjudas tillbaka. Det kan kännas ohanterbart pinsamt att komma till ett kalas utan present, även om det är partnerns vän eller släkting. Om inte alla verkar ha trevligt kan det vara svårt att själva njuta av stunden.

RELATIONEN:
Att ansvara för att relationen fungerar, ta upp problem i god tid innan de växt sig stora, ta upp obekväma ämnen. Dessutom: få den andra att inse att man känner och/eller tar emotionellt ansvar. Väga vinsten av att få sin partner att förstå sådant som är viktigt för att man ska må bra i relationen, t.ex. att man ska dela på projektledningen, hushållsarbetet och det sociala arbetet, mot arbetet och konflikten sådana samtal innebär. Detta leder i sin tur till avvägningar som: ”hur mycket mer ojämställdhet klarar jag av innan jag gör slut” vs. ”hur mycket mer ’tjat’ klarar min partner av innan hen gör slut”.

Att planera semestrar, aktiviteter och tid för umgänge med sin partner.

Möjliga negativa konsekvenser om du struntar i det emotionella arbetet:
Att man blir så trött på att ständigt ta ansvaret för relationens välmående att man gör slut. Eller, att man blir man bara ”så jävla trött”, och därmed bitter, om man upplever att man konstant tar största delen av ansvaret, vilket minskar kärleken man känner.

EMOTIONELLT ANSVAR
Att ta ansvar för andras mående och känna att man har ett ansvar för att andra ska må bra. Försöka sätta sig in i omgivningens behov och önskningar och försöka tillfredsställa dessa, också innan de ens uttalats.

Att ständigt anpassa sitt eget beteende för att inte såra eller uppröra någon annan, ofta genom att försöka känslomässigt reglera sina egna känslor. Till exempel att inte bli arg utan att istället rikta besvikelse mot sig själv, ”hur kunde jag gå på det här igen?”.

Möjliga negativa konsekvenser om du struntar i det emotionella arbetet:
Människor kan bli besvikna och ledsna. De kan vara vana vid att de sätts i första rummet och därför bli upprörda om detta sen ändras. Man kan känna att ens mening och makt i relationen minskar om man inte längre fyller denna funktion.

OMVÅRDNAD
Att ta hand om exempelvis av barn, åldrande föräldrar eller sjuka i sin närhet. Tillfredsställa deras olika behov vilket kan innefatta samtliga moment beskrivna ovanför i hushållsskötsel, samt deras fysiska och emotionella behov. Barn ska dessutom hämtas och lämnas, underhållas och ha en meningsfull fritid vilket är förälderns ansvar.

Möjliga negativa konsekvenser om du struntar i det emotionella arbetet:
Antagligen det område som sällan går att ignorera. Detta handlar om tredje parts behov som inte själv kan påverka sin situation och går därför ut en annan människa. Detta innebär att de som behöver omvårdnad kan uppleva samma konsekvenser som beskrivs inom samtliga områden här ovan, i den mån de inte själva kan sköta sitt liv.

PROJEKTLEDA
Ett ansvar att få allt ovanstående att gå ihop logistiskt. Hur och när saker ska göras, vem som ska göra det samt hur man ska delegera på ett behagligt sätt. Konsten att delegera innebär att få andra att vilja ”hjälpa till”. Deras hjälp ska också utföras på projektledarens sätt.

Möjliga negativa konsekvenser om du struntar i det emotionella arbetet:
Om man inte projektleder kan man riskera att själv få göra allt. Om man säger saker på fel sätt blir det konflikter.

Som ni ser av indelningen gör Hartley ingen skillnad mellan rent arbete, som att städa, och känslomässigt arbete, som att tänka på att det behöver städas och be någon göra det utan att skapa en konflikt. Detta kan såklart diskuteras, vilket jag kommer göra i följande delar.

Förhoppningsvis har ni nu en god uppfattning om vad känslomässigt arbete är. Tycker ni att något saknas i min uppräkning? Skriv gärna en kommentar så kan vi fylla på listan tillsammans!

Miniserierns nästa delen kommer att ge en historisk bakgrund. Jag tycker detta ger nyttiga perspektiv och förklaringar till varför vi är där vi är idag. Den tredje och avslutande delen är då jag försöker knyta ihop säcken. Då kommer en del egna reflektioner, tips och tricks från andra, och lite tough love. Hoppas ni hänger med då!

tankar, tillägg, åsikter? kommentera gärna!

Paris Paris

Återigen en ganska lång tystnad här på bloggen. Är inte helt kry, så har legat däckad de senaste dagarna. I måndags åkte jag tåg från Malmö till Paris. Detta innebar att jag sov på samtliga färdmedel under min sexton timmar långa resa. Igår låg jag istället och sov hela dagen i Elises lägenhet.

Idag är jag, typ, vaken.

Mycket parisisk utsikt från Elises fönster

Jag är i Paris för att hänga med kompisar från när jag pluggade på Berkeley i USA. Anton (svensk) och Anna (irländare) kommer hit på fredag och då ska vi alla fyra på en liten road trip. Jag passade på att komma några tidigare för att få hänga mer med Elise. Så otroligt mysigt att sitta mitt emot henne och läsa i hennes underbara lägenhet:

Hur fransk kan en lägenhet vara? Hon har böcker överallt, färger, fransk balkong osv. Älskar den här lägenheten.

Ska försöka läsa massa och skriva blogginlägg denna veckan, men kanske är allt för upptagen med att strosa runt i Paris. Jag hoppas på att jag ska piggna till och då kan allt hända.

Imorgon ska Elise undervisa universitetsstudenter och jag försöker övertyga henne om att jag ska få följa med. Hon undervisar en klass i översättning, från franska till engelska. Jag kommer såklart inte förstå något av den franska delen, men det hade varit kul att få se henne i den miljön och besöka ett franskt universitet.

Hoppas ni har det bra och fortsätter besöka bloggen trots att det varit lite si och så med inlägg senaste tiden. Kram!

paristips, baguettetips, franskalektioner? kommentera gärna!

Love Island Special

Okej, så mitt inlägg om emotionellt arbete får vänta lite till, SORRY. Jag kan bara inte sluta skriva och kommer nog få dela upp det så att ni inte tröttnar. Tänkte istället prata om något annat jag ägnat de senaste dagarna åt, nämligen Love Island UK.

Love Island Australia. Kan ej garantera att det är lika hilarious som den brittiska varianten.

Okej, tänker ni, ytterligare ett sexistiskt program med vältränade och opererade unga människor? Ja och nej, svarar jag. Vältränade, ja. Opererade, ibland. Men sexistiskt? Nej.

Förutom att programmet har sina otroligt underhållande stunder, som när de tvingar deltagarna att göra helt menlösa och bisarra tävlingar bara för att skapa underhållning, finns det en del att hämta för den som vill se de traditionella könsrollerna utmanas.

Det går såklart att ha en hel rad invändningar mot programmet. Att de bara har vältränade, normsnygga, heterosexuella och normfungerande deltagare är några uppenbara brister. Dit har vi väl inte kommit än antar jag. Men det finns något väldigt uppfriskande i att fokus inte längre på tröttsamma skillnader mellan könen, utan i hur de alla förenas i sin jakt på kärlek.

Till exempel pågår en hejdlös utseendefixering genom hela programmet, vilket såklart är negativt. Men den påverkar inte tjejerna hårdare än killarna. Inzoomningar på vältränade män är lika vanliga, kanske vanligare, som inzoomningarna på kvinnobröst. Det finns inga kommentarer om att tjejerna är slampor eller horor bara för att de är intresserade av flera killar samtidigt. Tjejers sexualitet erkänns och diskuteras. De tillåts uttrycka begär utan att detta på skammas eller ska kontrolleras.

Tjejerna objektifierar killarna lika mycket som killarna objektifierar tjejerna. Men samtidigt är alla rörande överens om att det är insidan som är det viktigaste när det gäller kärleken.

En annan sak jag verkligen uppskattar är hur vänskapen mellan killarna porträtteras.

Man kan såklart skratta åt killars besatthet av att kalla varandra bröder. Det verkar vara något de måste göra för att bevisa att deras relation må vara nära, men absolut inte sexuell. Men det är ändå fint att se hur killarna stöttar varandra och pratar med varandra genom programmet. De är till exempel öppna med deras behov av att bli bekräftade och sedda.

De diskuterar med varandra för att försöka förstå sig på vad tjejerna känner.

Och när de tycker att nån annan kille beter sig som en douche säger de till.

Detta är ett program där det inte är coolt att vara en player med många tjejer. Det är ett program där man ska hitta Kärleken – vilket såklart också kan diskuteras. Men minst lika viktig som kärleken är vänskapen mellan deltagarna.

Så, har ni en ofattbart tråkig helg och vill njuta av riktigt kvalitetsunderhållning finns Love Island på C More.

tv-tips, helgpepp, tankar? kommentera gärna!

Mamma för hela slanten

Jag skulle vilja delge en liten spaning jag har. Definitivt inte en ny och revolutionerande sådan, men ändå. Jag såg nämligen den här bilden i mitt flöde:

Finns det något bättre sätt att visa hur vanlig man är än att berätta om sina amningsproblem?

Detta är ett fotografi taget av tidningen Mama. Madeleine och hennes tre välartade ungar är på Mamas omslag i september, vilket till och med TV4 vill rapportera om (det kan ha något att göra med att både TV4 och Mama ägs av Bonnier, men vad vet jag). Det är ett 44 sidor långt reportage med Madeleine, ”om livet som trebarnsmamma”.

Denna spaning handlar dock inte om kungahusets försök att göra Madde mer folklig. Nej, jag tänker på detta med att det finns en hel tidning om att vara mamma. Och att alla omslag följer exakt samma mall:

Sminkade, lyckliga, snygga mammor med de bästa accessoarerna: barn!

Omslagen visar kända mammor poserar med sina barn. Barnen kramas, hålls eller sitter i knäet på sina strålande mammor. Någon annan förälder är inte i närheten. Men barnen lider inte för det. De är så väldigt glada över just sin gosiga morsa.

För att undersöka om denna typ av tidningar alltid följer samma mall försökte jag hitta liknande magasin på den svenska marknaden. Min mycket ovetenskapliga undersökning lokaliserade ytterligare två sådana tidningar.

Här har vi magasinet Vi Föräldrar, en tidning som av titeln att döma inte riktar in sig mot någon specifik förälder. (Jag har själv inte läst den, men en anonym källa på internet beskrev den som ”råd och rön fast för föräldrar”- fängslande!). Såhär ser de flesta av deras omslag ut:

Fokus BARN. Väldigt könsneutrala barn.

Små gulliga bäbisar som gör tokiga miner och ser glada ut. Inga föräldrar i sikte, vilket är lite knäppt med tanke på att tidningen heter ”Vi Föräldrar”.

Vi Föräldrar har också en systertidning, Vi Föräldrar Gravid. Till skillnad mot Vi Föräldrar har den en tydligt könad målgrupp, och deras omslag förvandlas därefter:

Vackra kvinnor med sin NÄST bästa accessoar: gravidmagen!

Min spaning är alltså följande: tidningarnas omslag väljer att exponera en ensidig och identisk typ av mamma. Detsamma gäller för gravida kvinnor vilket vi ser på Vi Föräldrar Gravids omslag. De är alla sinnebilden för den perfekta mamman, och det är därför vi ska köpa tidningen.

För kunderna som redan är eller ska bli föräldrar är det en annan strategi som gäller. Där är det barnet som är i fokus. Detta ser vi på den könsneutrala tidningen Vi föräldrars omslag. Det är inte genom att marknadsföra en tydligt avgränsad föräldraroll som tidningar ska säljas.

Den nya roll som de gravida kvinnorna snart ska gestalta representeras av bilderna på Mamas omslag. De gravida håller kärleksfullt om sina magar, mammorna håller kärleksfullt om sina barn. Idealet är en glad, sminkad, fönad och vacker kvinna som har barnet som sitt center, men som också är barnens center. Denna kvinna hamnar på omslaget till tidningen mama. Hon är en känd person som vi kan relatera till. En känd person som vi nu kan lära känna på ett nytt sätt. Nämligen i rollen som Mamma®.


Att vara mamma är ett alldeles eget tillstånd, en ny roll, som vi betraktare kan uppfatta. Det finns en tydlig målbild och idé om hur detta moderskap ska se ut. Att vara förälder är istället att ta hand om ett barn.

Magasin för pappor (2010)

Pappor putsas inte upp och fotas i vackra kläder med sitt barn hängandes på höften, säljandes lockande drömmar om en lyckligare morgondag bara de förökar sig. Studenter på Skurups journalistlinjer gav det dock ett försök, även om det inte verkade bli någon fortsättning.

Jungfru Maria med Jesus

Jag tror att det var Suzanne Brogger som sa att det är deprimerande att den mest kända kvinnan i historien är Jungfru Maria, för det enda hon gjorde var att föda Jesus. Genom alla tider är det i den skepnaden kvinnor har fått mest ära och status. Otvivelaktigt är detta fortfarande en prestigefull roll att spela.

Dagens Heliga Moder ler lite större mot kameran och har sin blick självsäkert riktad mot betraktaren, men annars är hon förvillande lik sin tvåtusen år gamla föregångare.

ilska, kärlek, åsikter? kommentera gärna!

Ny vecka

För en timma sen la jag mig i sängen efter resan från Stockholm hem till Malmö. Det har varit en lång och trevlig helg i huvudstaden, ett besök som föranleddes av att Kim skulle överaskas och firas, men som mynnade ut i att jag hann träffa andra fina människor också. Väldigt väldigt fint, som alltid när jag besöker Stockholm.

Dagens färdlektyr

Nu är det ny vecka, och en dag har nästan gått. Satt på tåget och läste om Lesbianism, vilket till slut gick bra, men det tog ett tag att komma in i engelskan. Några av de ord jag lärt mig idag är: auspices (förebud), venery (sexuell njutningslystnad), invective (skymf-ord) och trepidation (bävan). Har ni hört dessa ord innan??

Ibland får jag stanna upp tre – fyra gånger på en sida för att kolla upp ord eftersom jag inte lyckas klura ut vad författaren försöker berätta för mig… Det spelar liksom ingen roll hur bra jag blir på engelska, det finns alltid mer att lära. Insåg nu när jag skrev det att så är ju fallet med allt här i livet, haha. Det är störigt att inte få något flyt i läsningen, men jag är säker på att resultatet kommer vara givande.

Vad har jag då för planer för veckan? Jag ska försöka skriva klart mitt långa inlägg om emotionellt arbete, Kim har bett om en lättläst version av Bray’s teorier (your wish is my command!) och sen blir det säkert ett eller annat inlägg om lesbianism under renässansen. Dessutom ska jag sitta med Katja på torsdag vilket är en sån lyx för mig som oftast sitter ensam.

Om exakt en vecka sitter jag dessutom på ett tåg till Paris. Nätta 16 timmar kommer det ta att åka från Malmö till Paris. Rutten går Malmö –> Köpenhamn –> Hamburg –> Frankfurt —> Paris. Så det kräver sin egen lilla uppladdning.

Hoppas ni har haft en härlig helg!

önskemål, synpunkter, kärlek? kommentera gärna!

Bästa papporna

Blev distraherad från mitt lesbiska tema igår när jag läste den här ledaren av Erik Helmerson på DN. Den handlar om Gemma Hartleys bok ”Så Jävla Trött” som översatts till svenska och kom ut för ett tag sen. Hartley skriver om det emotionella arbete som kvinnor gör. Hon skrev boken efter att hon skrivit en artikel med rubriken ”Women aren’t nags – we’re just fed up” i Harper’s Bazaar. Den har nu delats cirka en miljon gånger. Här finns den om ni vill spana in eftersom jag inte orkar gå in på emotionellt arbete just nu.

Erik Helmersons krönika handlar i sin tur om att han är så jävla trött på Gemma Hartley. Så jag gick in på Storytel och började läsa hennes bok. Just nu känner jag faktiskt att jag OCKSÅ är så jävla trött på Gemma Hartley, för boken tar ALDRIG slut. Har behövt pausa då och då för att orka fortsätta läsa, för hon upprepar sig i oändlighet… När jag berättade för min kompis att jag läste boken tipsade hon om att En varg söker sin pod hade snackat om boken för några veckor sen, så då lyssnade jag på det avsnittet också.

Jag har helt enkelt haft 24 timmar helt inriktade på emotionellt arbete. Puh. Det kommer i alla fall komma ett låååångt inlägg om ämnet snart, när jag har tagit mig igenom Hartleys bok och samlat mina egna tankar. Den som väntar på något gott, och så vidare.

I alla fall! Det jag ville skriva om här var en sak Hartley nämnde i sin bok som jag tyckte var fascinerande. Nämligen Akafolket i Central Afrika. De är tydligen världens bästa pappor! De är nära sina barn 47 % av tiden, vilket är mer än några andra fäder som studerats är. Dessutom: Männen och kvinnornas roller är helt utbytbara. Sysslorna, som jakt och hemarbete, har samma status.

Forskare som har studerat dem har också presenterat en möjlig förklaring till varför män har bröstvårtor: för att barn ska kunna suga på dem när mammor är upptagna och barnen behöver tröst. The Guardian har skrivit en artikel om Akafolket här. Här finns en längre intervju med Barry Hewlett som studerat Akafolket. Väldigt trevligt fredagsläsning! GOD HELG!

helgpepp, tankar, känslor? kommentera gärna!

Gentleman Jack

I Alan Bray’s The Friend tar han upp flera exempel på samkönade unioner som formaliserades med kyrkans hjälp under medeltiden och fram till 1800-talet. Det kanske låter knäppt för oss idag, men är helt sant. Jag har skrivit kort om det här och här. Tyvärr är informationen om paren ofta knapphändig, men det finns faktiskt undantag. Ett lesbiskt sådant, till och med.

Jag talar om unionen mellan Ann Lister och Ann Walker. År 1834 förenades dessa kvinnor, som hade samma förnamn, i kyrkan i Halifax, West Yorkshire, England. De tog nattvarden tillsammans och lovade varandra trohet, i likhet med många andra samkönade par innan dem. De övriga paren har i stort glömts bort och ignorerats eftersom de inte passade in i en historieskrivning gjord av en homofob värld, men Ann Lister finns kvar. Även om det tog ett tag innan hon upptäcktes igen.

Anne Lister, runt år 1830
(c) Calderdale Metropolitan Borough Council; Supplied by The Public Catalogue Foundation

Under sitt liv skrev Lister nämligen dagbok i extrem detalj. Sammanlagt består hennes dagböcker av 4 miljoner ord. En del, speciellt delarna som förklarar hur många orgasmer hon gav sina kvinnliga älskare, är skrivna i kod. Dagböckerna gömdes av Listers efterkommande när de klurade ut innehållet, och hittades inte förrän 150 år senare.

Jag hade tänkt att skriva en text om Ann Lister, men när jag letade passande bilder insåg jag att jag knappast kan göra det bättre än BBC. De har nämligen gjort en estetiskt tilltalande presentation av hennes liv här, komplett med illustrationer och foton. Rekommenderar varmt att ni tar en titt om ni har lite tid över! Det finns dessutom en tv-serie om hennes liv som HBO började visas i april i år, Gentleman Jack, vilket var Listers öknamn. Någon som har hunnit se den?

Från Gentleman Jack (2019), HBO

Nu ska jag snart traska iväg för att äta middag med Hanna och Ida. Imorgon ska jag fortsätta på det lesbiska temat med Valerie Traubs bok, The Renaissance of Lesbianism in Early Modern England. När jag la ifrån mig boken senast var jag mitt uppe i historien om vad som hände när manliga läkare (åter)upptäckte klitoris. Mycket spännande! Hoppas ni har en fin kväll ni också!

tankar, ilska, kärlek? kommentera gärna!

Jag och mina kärlekspartners

Dokumentärdags!

På SVT finns nu en dokumentär där (den tydlige jättekända?) journalisten Louis Theroux åker till Portland och intervjuar flersamma par. Alltså par som inte är monogama, utan har flera partners.

Louis Theoroux är tydligen mest känd för att han konstant ser ut såhär:

Louis ”något luktar jättekonstigt” Theouroux

Alltså, konstant osäker? Skeptisk? Önskar att han var någon helt annanstans? Jag kan intyga att han ser ut så hela dokumentären. Som här, tillsammans med några av personerna han intervjuade.

”Kan jag göra det lite tydligare att jag inte på NÅGOT sätt hör ihop med de här människorna?”

Och här, där han tydligt visar sitt öppna och accepterande sätt:

Inte alls stelt. Inte alls.

Okej: så vad jag kan säga om själva avsnittet? Jag vet inte om det är Theroux’s uppenbara awkwardness som gör det, men genom hela avsnittet är det väldigt tydligt att han är otroligt skeptisk gentemot de relationer han får se. Det är uppenbart svårt för honom att kunna förstå hur någon på allvar kan vara lycklig i ett sådant här arrangemang.

Framförallt känner han sympati för Jerry, i svart piké på bilden här ovanför. Och det är inte bara han, utan hela internet som verkar känna sympati för Jerry, medan Heidi, Jerrys fru, anses vara en riktig taskmört. I den här artikeln beklagas Jerrys situation. Heidis brott? Att hon inte vill ha en trekant med Jerry och hennes andra partner. Inte heller kan hon tänka sig att Jerry tittar på när hon har sex med en annan man. Hur kan hon?! Vet hon inte att gifta par äger varandras sexualitet? (Eller hur var det nu igen..?)

Producenterna behövde lite action. Så med ursäkten att Theoroux själv skulle ”testa poly” fick han delta i en orgie, vilket innebar att deltagarna matade och klappade varandra. Han var, helt väntat, otroligt obekväm.

Theoroux är särskilt intresserad av de intervjuades sexliv. Har de sex tillsammans? Var för sig? När? Hur går det till? Varför är de inte nog för varandra? Känns det VERKLIGEN inte jobbigt när deras partner har sex med någon annan? Verkligen? Inte ens lite jättejobbigt?

Jag tänker att en person som gör ett tv-program om flersamma relationer någonstans på vägen skulle börja reflektera över monogama relationers för- och nackdelar. Men detta verkar inte hända vår kära journalist. Sådant som svartsjuka och osäkerhet beskrivs i princip som specifikt polyamorösa problem. Att ett monogamt förhållande kan ta slut verkar han inte heller överväga – hjärtesorg verkar istället vara något förbehållet de flersamma.

Trots Theorouxs uppenbara fördomar och skepticism är programmet helt okej, om inte annat för att det inte är särskilt ofta mainstream-tv försöker sig på att skildra detta ämne. Om ni är sugna på att kolla, så klicka er in här!

tankar, åsikter, kärlek? kommentera gärna!