Känslomässigt arbete del 2

Del 2 i denna miniserie var ursprungligen tänkt som en liten historielektion. Men igår när jag cyklade runt i ett blåsigt Malmö kände jag att något saknades. Att det fanns en pusselbit som jag ville få med innan jag går vidare.

I slutet på mitt förra inlägg kommenterade jag att Hartley i sin definition av känslomässigt arbete inte skiljer det känslomässiga arbetet från faktiskt, ”vanligt” arbete. Vad jag menar med det är att Hartley i sin definition av begreppet inkluderar sysslor som varierar från att torka av köksbordet till att fundera ut en fin doppresent.

Att planera ett födelsedagsfirande: kul, men också tidskrävande.

De flesta av oss är överens om att torka av köksbordet är ett ”arbete”. Det är mindre accepterat att kalla presentköpande för ”arbete”. Att köpa en present ska vara något lustfyllt och kul, något som går av bara farten. Även andra typer av emotionellt arbete är sådant som normalt inte ses som uttröttande. Trots att det inte beskrivs som kul att stötta en sörjande vän, så är det en handling som ska komma naturligt. Att få bestämma vilken mat som ska ätas till middag borde rimligtvis också vara något positivt? Eller?


När vi funderar över vad som gör en viss syssla till ”ett arbete” har vi många gånger en uppfattning om att denna syssla på något sätt ska vara av fysisk natur, i alla fall när det kommer till hemmet. (Varför vi har dessa idéer återkommer jag till i nästa inlägg).

Vår uppfattning om vad som utgör ”arbete” kan delas upp på följande sätt:

I PRIVATLIVET:

Sådant som sker fysiskt = arbete
Sådant som sker mentalt = inte arbete


I ARBETSLIVET:

Sådant som sker fysiskt = arbete
Sådant som sker mentalt = arbete

En kort notering: Även om vi i privatlivet är överens om att det som sker fysiskt är att betrakta som arbete, innebär inte det att dessa bördor automatiskt är jämt fördelade. Detta är en fråga vi återkommer till.

Genom att låna en term från arbetslivet och kalla sig för ”familjens projektledare” försöker man kommunicera vilken ansträngning det innebär att planera och delegera en familjs vardag. För det är såklart en ansträngning. Den imaginära uppdelningen vi har mellan mental och fysisk aktivitet verkar alltså inte stämma överens med verkligheten. Därför kommer vi nu till dagens fråga:

Varför är mentalt känslomässigt arbete att betrakta som arbete?

För att börja reda i detta måste vi börja med att klarlägga vad mentalt känslomässigt arbete består av. Jag menar att det består av två delar.

  1. Fundera ut vad andra människor behöver eller önskar från dig för att du ska uppnå ditt önskade mål. Exempel: Du vill ge din kompis en fin present för att hen ska känna sig uppskattad. För att uppnå detta måste du tänka igenom vad din kompis gillar. Dessutom måste du tänka över hur dyr present du har råd med.
  2. Utför svaret på nr 1. Exempel: För att genomföra din plan måste du planera in en tidpunkt då du har möjlighet att köpa eller skapa gåvan.

Låt oss nu gå igenom de två delarna närmare.

1. Fundera ut vad andra människor behöver eller önskar från dig för att du ska uppnå ditt önskade mål.

Låt säga att du har en god vän som dricker för mycket. Din önskan för hen är att hen ska få behandling och hjälp. Samtidigt vill du inte att hen ska bli defensiv och vägra lyssna på dig. Du måste därför fundera över hur du ska få hen att inse sitt problem och vilja förbättra det, utan att för den sakens skull göra hen upprörd och avståndstagande mot dig.

OBS! Det går inte att hjälpa en person som inte vill ha hjälp! <3

Denna utmaning kräver att du funderar över hur du ska formulera dig. Du har många alternativ att välja mellan. Ska du vara lugn, arg, upprörd, vädjande eller hård? Vad ska du ha för ton? Vilka ord ska du använda? Du behöver tänka över vad din vän är för typ av person, vad som har fungerat tidigare när ni har haft olika åsikter och kanske också söka vägledning hos forskning eller vänner.

En person som arbetar med att planera vägbyggen får betalt för att prognostisera olika utfall av olika tillvägagångssätt. Arbetet sker på liknande sätt som beskrivet här ovan. Personen behöver dra slutsatser utifrån sin erfarenhet och från sin utbildning. Svårgenomförda uppskattningar av eventuella konsekvenser av de val som görs måste vägas enligt komplexa måttstockar: tidsåtgång, kostnad och arbetsbördan.

Båda exempel här ovan utgör mentalt krävande arbete. Ändå beskrivs ett som kärlek, och därmed inte uttröttande, och det andra som arbete, och därmed ansträngande. Fast vi alla inser att båda jobben kräver sin tid och engagemang.

KAN NÅGON RÖJA UR KYLJÄVELN??

Att göra mentalt känslomässigt arbete sker på mindre skala, för mindre allvarliga företeelser, enligt denna mall i vardagen. Vill du få din partner att rensa ut kylen eftersom du tycker att det är hens tur att göra det? Vill du att detta ska hända utan orsaka en konflikt? Då måste du måste lägga fram ditt önskemål på rätt sätt. Du måste göra samma typ av avväganden som du gjorde för din vän som dricker för mycket.

Dessa funderingar är energikrävande. De gör människor trötta och utmattade, även om funderingarna kan ha en positiv källa, som omtanke och kärlek. Att överväga val tar alltid tid och kräver kognitiv kraft, även om resultatet är något konstruktivt.

När du har kommit fram till vad du ska säga till din vän så är det dags att sätta din plan i verket:

2. Utför svaret på fråga nummer ett.

Din instinkt är att skrika åt din kompis – ”SLUTA DRICK DIN JÄVLA IDIOT!!”. Men det kan du inte göra, du har ju en plan. Den ska du hålla dig till. Till din partner vill du fräsa – ”kylen är förbannat äckligt, ska du inte göra något åt det?!”, men du vet att det inte kommer sluta bra. Så du lägger band på dig.

Detta är Will Power, en australiensisk racerförare. Han har absolut inget med inlägget att göra.

Att utöva viljestyrka (willpower på engelska) kan vara en tuff uppgift. För att hålla oss från att skrika på vår partner eller kompis måste vi utöva viljestyrka och självkontroll.

Det finns de forskare som menar att själva handlingen att utöva viljestyrka gör oss trötta, även fysiskt. I ett experiment bad man halva gruppen av deltagare att hålla tillbaka sina känslor när det kollade på en sorglig film. De som försökte att inte visa känslor presterade sedan sämre på ett fysiskt test än de deltagare som reagerat normalt. En annan studie visade att de deltagare som fick veta att de skulle försöka övertyga en fientlig publik blev tröttare än de som fick veta att det räckte att de gick upp på scen och var sig själva.

Exakt hur detta med viljestyrka fungerar är forskarkåren inte helt ense om. De forskningsresultat som finns ska tas med en nypa salt. Men jag vet i alla fall hur uttröttande det är att försöka upprätthålla en fasad och inte ge uttryck för det man verkligen känner.

En annan aspekt av problemet kommer egentligen innan vi ens börjat utföra handlingen. När vi har bestämt oss för hur vi ska gå till väga för att försöka uppnå det önskade målet börjar vi tänka på hur det kommer att bli.

Enligt neuroforskaren Lisa Feldman-Barrett fungerar inte hjärnan så som vi ofta tänker att den gör. Vi tänker ofta på hjärnan som en biljettautomat. Om vi stoppar in pengar, alltså om en viss händelse sker, så får vi tillbaka en biljett, alltså vi upplever en känsla eller en annan reaktion som följd av den instoppade biljetten. Så är dock inte fallet menar Feldman-Barrett. Istället försöker hjärnan konstant förutspå vad som kommer att ske näst, baserat på tidigare erfarenhet. Hjärnan är inte i första hand reaktiv, utan prognostiserande. Vår hjärna kan inte heller skilja mellan det som faktiskt sker, och något som enbart existerar mentalt.

Låter detta flummigt? Låt mig ta ett exempel. För din hjärna räcker det att tänka på en viss situation för att reaktioner i kroppen ska sättas igång. Om du läser ordet glass kommer samma processer sättas igång i din kropp som om du faktiskt haft en glass framför dig och skulle äta den. Din salivutsöndring startar och matsmältningssystemet drar igång. Ordet glass och en faktisk glass är inte så stor skillnad för din hjärna. Genom att använda sig av tidigare erfarenheter av glass vet den vad som behöver göras.

Vad betyder detta? Jo: om du har haft många erfarenheter av konflikter gällande sådant som alkohol och städning räcker det att du tänker på att detta kommer att ske för att du ska känna dig orolig och stressad. Din hjärna börjar redan då prognostisera för en obehaglig upplevelse.

Ännu värre blir det om situationen är oklar. Såhär säger Feldman Barret:

The best thing for a human nervous system is another human, but the worst thing for a human nervous system can be another human. So in social evaluation, particularly what’s ambiguous is extremely hard on a human nervous system. 

Att inte veta hur en annan person kommer att reagera är en otroligt stressande situation för din hjärna. Hjärnan försöker förbereda sig så gott den kan. Eftersom den inte vet vad som ska komma, men anar att det inte är positivt, vill den att du ska vara på helspänn. Att föreställa sig ett potentiellt kommande bråk med en annan person sätter därför igång kroppens ”stress-system” (förlåt för denna förenkling!), även innan det hänt.

Sammanfattning:

Det känslomässiga arbetet är arbete eftersom det kräver tankemöda där olika utfall ska värderas och bedömas mot varandra.

När det känslomässiga arbetet sedan utförs måste vi utöva viljestyrka för att vara diplomatiska, istället för att drämma en baguette i huvudet på den andra.

Vi kommer dessutom uppleva stress och oro inför den kommande interaktionen. Baserat på tidigare erfarenheter prognostiserar hjärnan för en konflikt, vilket gör att din hjärna vill att du ska vara på hugget.

Så – nästa gång du står inför känslomässigt arbetet, fundera om det verkligen är värt det? Kanske måste du inte alltid ägna massa tid åt att tänka igenom exakt hur du ska formulera dina önskningar. Det kanske faktiskt i slutändan är mer värt att bara säga rakt ut vad du tänker och känner, även om det kan bli fel och irriterat. Du slipper åtminstone mycket tankearbete och behöver inte försöka dölja hur du verkligen känner. Denna tid kan läggas på något roligt och energigivande.

Bädda sängen: bara tråkigt.

I nästa del ska vi gå igenom varför (oftast kvinnor) känner sig tvingade att göra detta känslomässiga arbete Varför kan man inte bara skrika på någon att den ska städa ur kylen eller bädda sängen om man nu tycker att det vore det mest rättvisa?

Vi kommer också diskutera varför samhället inte erkänner planerande och delegerande i den privata sfären som arbete på samma sätt som samma typ av arbete i arbetslivet. Och såklart mycket mer intressant. Ses då!

ilska, tankar, åsikter? kommentera gärna!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.