Känslomässigt arbete del 3

År 1780 kallades den före detta soldaten Zacharias Snell och hans hustru Margaretha till kyrkorådet i en svensktalande del av Finland. Zacharias och Margaretha beskylldes för ”oenig samlevnad”, och nu skulle kyrkorådet se till att paret blev sams. Om inte, så hotade straff i form av kyrkotukt.

En form av kyrkotukt: skamstocken. Det stora hålet var för huvudet och de två mindre för armarna. Stocken stod placerad på en offentligt plats. Andra skulle sedan håna den dömde och på så sätt avskräcka hen från att begå liknande handlingar.

När Zacharias kom framför rådet passade han på att klaga över att Margaretha rymt ifrån honom. Fyra veckor tidigare hade han blivit våldsamt berusad och hotat att döda sin fru. Margaretha hade då i all hast flytt hemmet.

Trots att det var Zacharias som stod för bråket i hemmet lades skulden hos båda makarna. Man kan tänka sig att Margaretha anade kyrkorådets inställning; hon försvarade sig snabbt med att upplysa rådet om att hon återvänt frivilligt när Zacharias nyktrat till.

Kyrkorådet hade dock inte något medlidande för Margaretha. Enligt dåtidens lag hade hon begått ett brott, och det accepterades inte. Margraretha uppmanades att tänka på sitt beteende när Zacharias tagit några glas. Med all ”möjlig vänlighet och taktkänsla” skulle hon vakta sin tunga och sitt beteende, så att hon varken med ”ord eller gärning gifva Mannen någon anledning till missnöije”.

Det var känslomässigt arbete, verkställt av kyrkan.


Ovanstående exempel kommer från historikern Ann-Catrin Öst. Hon har studerat kyrkorådets behandling av äkta makar med ”äktenskapliga problem” under 1800-talet. Mönstret går igen för de flesta par: det huvudsakliga ansvaret för en fredlig samvaro lades på kvinnan. Att yttra hårda ord ansågs därför lika illa som att slå. Det var kvinnans som skulle hålla en våldsam eller upprörd make lugn. Hon hade makt att beveka och lindra sin makes barska humör genom att välja rätt ord.

I mitt första inlägg i denna miniserie svarade jag på frågan ”vad är känslomässigt arbete?”. Enligt författaren Gemma Hartley är det i princip är allt obetalt omsorgs- och hushållsarbete. I mitt andra inlägg diskuterade jag varför även mentalt känslomässigt arbete är arbete. Sammanfattningsvis menade jag att mentalt känslomässigt arbete kräver tankemöda, viljestyrka och ofta är en källa till oro och stress, varför det är ansträngande. I detta inlägg ska vi istället titta tillbaka i historien.

Gemma Hartleys bok ”Så jävla trött” (2019) om känslomässigt arbete

Trots den omfattning och påfrestning känslomässigt arbete kan utgöra menar Gemma Hartley att det känslomässiga arbetet ofta är osynligt och ouppskattat. Jag delar till viss del Hartleys åsikt. Jag menar att det känslomässiga arbetet inte erkänns av vår kultur som något som som ska vara krävande och ansträngande. I detta inlägg ska jag försöka svara på frågan varför det är så.

I exemplet ovan visar jag på en form av känslomässigt arbete från 1700-talet. Tankegångarna är kanske inte helt främmande, men de skulle inte uttryckas av en offentlig institution idag. Nu ska vi alltså undersöka vad mer som ändrats, varför och på vilket sätt.

Kort om inlägget:

Inlägget är långt. För den som är historieintresserad följer en (absolut inte heltäckande!) genomgång av hushållets, hemmets och familjens historia i Sverige, från cirka 1600-tal till början av 1900-talet. Jag är en nörd så jag älskar det, och jag rekommenderar att du läser allt för att förstå mina slutsatser ordentligt. Med det sagt så kan du också hoppa direkt till min sammanfattning och slutsatser i slutet av inlägget.

För den som önskar källor på något av det jag skriver så är det bara att höra av sig. Om inte något annat uttrycks så är det mina egna åsikter och slutsatser som presenteras. Med detta sagt så hoppar vi nu rakt in i 1600–talet! Enjoy!


Dåtidens hem var en arbetsplats, med maken som chef

På 1600-talet var familjens plats i hushållet. Hushållet var en större enhet än den är idag. Ofta bestod den av en kärnfamilj, kanske någon äldre släkting, och tjänstefolk.

Här är en pedagogisk teckning jag ritat för att visa hur ett hushåll kunde se ut:

Figur 1. Hushållet var både en konsumerande och en producerande enhet. Jämför med dagens hushåll som är konsumerande enheter.

Hushållet hade en producerande och ekonomisk funktion

Ett stort hushåll behövdes eftersom hushållet var samhällets grundläggande producerande enhet. Även barnens hjälp krävdes för att trygga hushållets försörjning och överlevnad. Ett hushåll var därför inte ett hem i dagens moderna betydelse. Det var en arbets- och bostadsplats i ett.

Hushållen var också ekonomiska enheter. När kvinnorna hade tid över kunde de ägna sig åt olika sysslor som bidrog till hushållets försörjning. Ullen blev till tråd och garn som kunde säljas på marknaden eller så kunde kvinnorna ta med sig andras tvätt till forsen mot betalning. Alla sätt som bidrog till hushållskassan var bra sätt.

Välfungerande hushåll var högsta prioritet

Man brukar säga att den svenska staten växte fram under 1600-talet, och i detta samhällsbygge fick hushållet en alldeles speciell plats. Det var frukterna av hushållets arbete som bidrog med intäkter till adeln och statsmakten, samt med var tionde till kyrkan. Både kyrkan och staten hade därför ett starkt intresse av hushåll som fungerade väl.

Figur 2. När en man och en kvinna gifte sig var en kvinnas kunnighet inom hushållets skötsel och drift eftertraktad. Även om hon var underställd mannen insåg alla att hennes arbete hade ett avgörande värde.

Idag försöker staten hjälpa småföretagare genom enklare skatteregler, då försökte kyrkan hjälpa bråkande par att hålla sams. Allt för statskassan.

Hushållet hade också en ordningsskapande funktion. De utgjorde hela samhällsordningens grundsten. Rädslan var att allt skulle gå åt skogen om inte hushållen uppförde sig som de skulle.

Hushållet var en hierarkisk plats

I hushållet styrde husfadern, alltså maken. Historikern Jonas Liliequist skriver att det var husfadern som skulle garantera ”kristlig och förnuftig hushållsordning”. Maken bestämde över alla medlemmar i hushållet. Husmodern hade i sin tur makt över tjänstefolket och barnen. Hushållet var en tydlig hierarkisk plats, precis som resten av samhället vid denna tidpunkt.

Mellan makarna gällde alltså en tydlig över- och underordning. Kvinnan skulle vara lydig och undergiven gentemot sin make, och maken skulle i sin tur älska och respektera henne. Mannen beskrevs som kvinnans ”huvud”. Förklaringen till att kvinnan behövde någon annans huvud var hon ansågs svag, både i fysisk och andlig bemärkelse. Som tur var fick hennes man regera över henne och hushållet.

Mannens position kunde ifrågasättas

Mannens övertag ansågs ha gudomligt ursprung – kvinnan var ju trots allt en produkt av Adams revben. Men ordningen var inte ohotad. Liliequist gör följande analys av hur tidigmoderna skribenter gav råd och vägledning till tidens män:

”Även om mannens välde (…) ansågs vara naturligt grundat så kunde denna naturliga ordning också lätt bringas på fall (…). Ingen enskild man kunde känna sig säker på sitt övertag. Tvärtom framhåller skribenter som Albertinus att det i varje samhälle och i alla tider har funnits kvinnor som i tapperhet, styrka och förstånd överträffat alla män – manliga egenskaper var inte exklusivt förbehållna män.”

Att mannen var den som styrde var alltså inte givet. Han hade de naturliga förutsättningar som krävdes, men han var tvungen att utöva sin auktoritet på ett klokt och kompetent sätt. Den man som klarade av att styra sitt hushåll fick hög status i samhället. Det var därför viktigt för mannen att välja rätt fru. I handböcker från tiden råddes männen att gifta sig med någon som var yngre och mindre förmögen. På så sätt blev det enklare att behålla sitt övertag.

Husfaderns auktoritet hade stöd i lagen

Att husfadern styrde var inte bara en fråga om sedvanor och normer. Nej, husfadern hade hjälp av lagstiftningen för att säkerställa sin makt. Alla i hushållet hade lydnadsplikt gentemot sin husbonde. Detta kallades för husbonderätten.

Husbonderätten innebar att de som motsatte sig husbondens order dömdes till tuffa straff. Att slå eller förolämpa sin husbonde bestraffades mycket hårdare än slag och förolämpningar mot andra människor. Husbonderätten omfattade alla i hushållet, alltså frun, barn och eventuellt tjänstefolk.

Det var alltså inte bara kyrkan som var involverad i att klarlägga maktförhållandet i äktenskapet, staten och rättsväsendet gjorde också sitt. Man såg framför sig hur kaos skulle utbryta om det fanns mer än en ledare i familjen. Och kaos kunde man inte ha. Hur skulle staten och kyrkan då gå runt?

Naturrätten, filosofisk inriktning som påverkar än idag

Nej, naturrätt har inte med blad och träd att göra. Men det blev finare så när jag skulle måla den här bilden.

I slutet av 1600-talet vann naturrätten mark i Sverige. Om du tror att denna juridiska och filosofiska inriktning utgör Greta Thunbergs föregångare så måste jag göra dig besviken. Naturrätten som den såg ut på 1600-talet handlade istället om Gud.

Naturrättens mål var att få den värdsliga rätten stämma överens med den gudomliga rätten, alltså kristendomen. Den gudomliga rätten hade företräde framför de av människor stiftade lagarna.

De ledande tänkarna inom denna filosofiska, politiska och juridiska gren försökte etablera existensen av universella principer som gällde för alla män, oavsett tid och plats. Detta var något nytt för en tid då det var helt accepterat för kungen att favorisera de som gav honom bäst presenter.

Många av de tankar vi har idag härstammar från naturrätten, även om vi inte känner till det. Till exempel bygger idén om att det finns mänskliga rättigheter på uppfattningen att det existerar naturliga rättigheter ska gälla för alla. Men vi skulle såklart inte argumentera för dessa med Bibeln som källa.

Naturrättarna styrde mycket av den juridiska debatten under det sena 1600-talet. Kvarlevorna av deras tankegods menar jag lever kvar än idag, och därför ska vi gå igenom deras idéer närmare.

En ny tredelad syn på samhället

Naturrättens uppfattningar byggde på en uppdelning av samhället i tre delar. För att visa detta pedagogiskt har jag gjort följande illustration:

Bild 3. Det civila samhället och staten befolkades enbart av män; familjen befolkades av både män och kvinnor.

Den bild som naturrättsfilosoferna hade av världen var en tankemodell, ett idealtillstånd att sträva efter. För de allra flesta såg vardagen fortfarande ut så som jag visade på bild 1, och där kunde man inte skilja dessa sfärer från varandra. Men naturrättens tankegods fick sakta allt större genomslag hos befolkningen och i lagstiftningen.

Naturtillståndet som civilisationens motsats

Naturrättsfilosoferna föreställde sig hur världen sett ut innan civilsamhällets framväxt. Detta kallade de naturtillståndet. I naturtillståndet var alla fiender och livet var smutsigt, ensamt och brutalt. För att undkomma detta öde gav människorna upp delar av sin självbestämmanderätt till en härskare. Härskaren garanterade ett säkert samhälle genom att stifta lagar och regler.

Männen: från vildar till sociala varelser

Att leva i ett ordnat samhälle var inte något som kom naturligt för människan. Förutom en stark konung behövde männen därför fostras, från vildar till sociala varelser, för att detta nya system skulle kunna fungera. När de hade utvecklats till sociala varelse klarade de av att samarbeta som civiliserade individer.

Såhär har jag sammanfattat naturrättens syn på männens utveckling:

I civilsamhället kunde männen genom kontrakt knyta varandra till sig. Detta passade bra i ett samhälle där släktband och vänskap kom att spela allt mindre roll. Nu var affärskontakterna allt oftare långväga främlingar och då behövde man kunna lita på att andra skulle hålla sina ord även då en personlig relation saknades. Att avtal ska hållas är bland det första man lär sig på juristutbildningen i modern tid, och det kan vi tacka naturrätten för.

Kvinnorna förevigt fast i naturtillståndet

Vad tyckte då filosoferna om kvinnor? Enligt naturrätten hörde kvinnorna hemma i familjen och i äktenskapet. Äktenskapet var enligt deras uppfattning en naturlig social institution som sett likadan ut i alla tider, dess syfte var att föda och fostra barn. Kvinnan hade därför ett särskilt kall att vara maka och mor.

Enligt naturrätten kunde kvinnor inte utvecklas till sociala aktörer på ett sådant sätt som krävdes för den civila sfären och staten. Kvinnors reproduktiva förmåga gjorde att de inte kunde rikta sin vilja, sin moral eller sina handlingar. Kvinnorna hörde till naturen och skulle alltid göra det. Kvinnans ”naturliga böjelse” var istället att skapa lugn och ro inom familjen, på samma sätt som staten skapade fred mellan medborgarna.

Såhär har jag sammanfattat hur naturrätten såg på kvinnornas plats i denna nya samhällsordning.

I naturtillståndet och i familjen saknades lagar och regler. Därmed var kvinnor, familjen och hemmet placerade utanför den sfär där lagar skulle styra människors agerande. Detta är början på det vi idag kallar för skyddet för privatlivet. Men det återkommer vi till om en stund.

Naturrättens idéer får genomslag i lagstiftningen

I slutet på 1600-talet och i början på 1700-talet gjordes ett omgripande arbete för att sammanfatta och förnya Sveriges lagar. Dessa ansträngningar påverkades av den ökade handeln och naturrättens idéer. De nya lagarna har kallats för den första ”borgerliga lagstiftningen” och det ligger något i det.

Jag ska inte dra dessa lagändringar i detalj, men tre förändringar är av extra stort intresse för oss.

  1. Släktens betydelse minskade, till fördel för äktenskapet. Kvinnan blev på flera sätt i högre grad ”tillhörande” till sin make istället för sin släkt.
  2. Mannens försörjaransvar förtydligades. Maken fick mer makt över både sin egen och kvinnans egendom. Utrustad med detta kapital såg lagstiftarna framför sig hur han gav sig ut på marknaden för att få förmögenheten att växa. Det handlade inte längre om att enbart förvalta och nyttja den jordlott man ärvt från släkten, vilket var något mannen och kvinnan gjort tillsammans. Idealet om mannen som försörjde sin fru formades nu.
  3. Att maken ensam skulle försörja sin familj användes som ett argument för hans överordning.

Lagen positionerade könen mot varandra

Ann Pylkkänen är professor i rättsvetenskap och hon har studerat lagändringarna i början av 1700-talet. Hon har gjort följande uppdelning för att visa hur naturrätten skapade en uppdelning mellan könen:

Naturtillståndet Rättsligt tillstånd
KvinnligtManligt
Reproduktion, barnomsorgFörsörja sin familj
=> Underordnad=> Överordnad

Pylkkänen menar att syftet med lagändringen var att stärka och bekräfta den gifta mannens ställning, utan att detsamma skulle gälla kvinnorna. Genom att kvinnan tilldelades den sfär där beteendet var ”naturligt” och medfött kunde ojämlikheterna förklaras.

Ett exempel på detta är giftermålet. När kvinnor och män gifte sig ansåg naturrätten att de ingick ett frivilligt kontrakt med varandra. Man fick nämligen inte tvinga en kvinna att gifta sig. Men även om kontraktet ingicks frivilligt, så var innehållet i kontraktet förutbestämt och möjligheten för kvinnor att vägra giftermål var liten.

Enligt den ”naturliga ordningen” som gällde i äktenskapet var mannen ställd ovan kvinnan. Och när kvinnan samtyckte till äktenskapet, samtyckte hon därför till sin egen underordning. Strunt samma att hennes alternativ till äktenskap var få, hon hade ändå valt det själv. Fiffigt va?

Ett hushåll i förändring

Männens ideal: ”The self made man”. George Scheutz bok ”Den praktiske affärsmannen” (1856) var en av många handböcker som cirkulerade vid denna tid, riktade till män om hur de skulle lyckas i affärslivet.

Under 1800-talet minskade hushållets ekonomiska betydelse. Industrialiseringen tog fart på allvar och arbetsplatserna var nu oftare geografiskt åtskilda från människornas hem. Religionen kritiserades allt mer, och kristendomens status som rättskälla dog ut. Nu var det istället de av människor stiftade lagarna som bestämde.

Idealet med mannen som familjeförsörjare sågs nu som högsta status. De som lyckades med detta var dock undantagsfall eftersom de flesta familjer var beroende av dubbla inkomster.

Oaktat den hårda verkligheten: det var männen som skulle försörja familjen. Under tiden skulle kvinnorna enligt idealet vara icke-arbetande fruar som skötte hemmet. Dessa tankegångar följde med och cementerades under övergången till 1900-talet.

Det kvinnliga hemmet uppvärderas

Hemmet beskrevs allt mer sällan som en ekonomisk eller producerande enhet. Det skulle istället vara en tillflyktsort från den hårda verkligheten. Emotionellt och psykologiskt välbefinnande för familjens medlemmar var nu i fokus. Barn blev vid denna tidpunkt en kostnad istället för en tillgång (som arbetskraft) och nya, tidskrävande idéer om barnuppfostran spreds.

Livsfilosofen Ellen Keys bok ”Barnets århundrade” blev tongivande för barnuppfostran i början på 1900-talet.

Männen var under 1800-talet fortfarande enligt lagen familjens överhuvud. Men fokus på kvinnans roll handlade allt mer om att hon som maka och mor hade en särskild status. Man kan se att kvinnosakskvinnorna i slutet av 1800-talet och början på 1900-talet ägnade mycket tid åt att uppvärdera kvinnans plats i hemmet. Från att könen ansågs grundläggande ojämställda i sina färdigheter, med mannen som kvinnans överman på alla områden, blev kvinnan allt oftare beskriven som överlägsen mannen vad gällde moraliska och etiska frågor, som kärlek och omvårdnad.

Kvinnorna hade naturlig kärleksförmåga

Kvinnor, som endast i begränsad mån tilläts vara aktiva på marknaden eller i offentligheten, blev representanter för kärlekens kraft. Kvinnornas särskilda ”kärleksförmåga” hamnade i fokus och gav kvinnan ökad status. Denna förmåga var medfödd och naturlig, i linje med vad naturrätten hade ansett om kvinnan tvåhundra år tidigare.

Kvinnornas kärlek ansågs mer andlig och monogam än männens, som snarare var kroppslig och lustbaserad. Kvinnorna kunde genom kärlekens kraft lära männen att förena sin andliga och kroppsliga sida. Detta ansågs nödvändigt i den allt starkare marknadsekonomin. Med denna retorik ville man visa att samhället behövde båda könen, visa för männen att de behövde en fru vid sin sida, och visa kvinnorna att de skulle bli uppskattade makor.

För den som är intresserad av hur bilden om kvinnans särskilda kärlekskraft blev en allmängiltig sanning i den svenska debatten på 1800-talet så har Inga Sanner skrivit ”Den segrande eros”.

Att hemmet var kvinnans största ansvar var nu konsensus. Men kvinnorna skulle inte domdera. Det var med hjälp av sina medfödda kvinnliga kvalitéer som de skulle förestå hemmet och därigenom värna samhällets etiska bas. Detta skulle ske utan att störa eller förarga sin make. Långt borta var husbondens maktbefogenheter.

Den privata och den offentliga sfären

Det är vid denna tidpunkt man kan se att de två sfärerna vi idag tar för givet på allvar cementerades som en mental uppdelning: den offentliga och den privata sfären. Den offentliga sfären sades präglas av konkurrens, rationella beräkningar och känslolöshet. Den privata sfären blev en motsats och tillflyktsort från detta, och skulle präglas av generositet, osjälviskhet och kärlek.

Den privata sfären inte längre skulle styras av en manlig auktoritet, utan skötas av en kvinnlig ängel. Hemmet var en plats för avkoppling. En kvinna som var allt för bestämd och hade för mycket makt ansågs negativt för hushållet, äktenskapet och familjen. Dessa två sfärer var separata, men lika viktiga.

Hemmets nya privata funktion

Hemmets offentliga funktion har minskat, för att i första hand spela en privat roll. I början av inlägget diskuterade jag hur hushållet både var den enhet som försåg statsapparaten med skattepengar och ansågs utgöra grundbulten i samhällsordningen. De nästföljande seklerna blev hushållet till ett hem, och de offentliga funktionerna hamnade i bakgrunden. I allt högre grad skulle hemmet vara ägnat familjemedlemmarnas tillfredsställelse och välmående, inte samhällets.

Carl Larssons bilder i albumet ”Ett hem” blev tongivande för bilden av ett modernt och varmt hem vid slutet på 1800-talet. Familjen, hemmet, hembygden och nationen bejakades och blev en del av dåtidens nationalromantik.

Skyddet för privatlivet

Med denna utveckling kan vi spåra framväxten av det vi idag kallar för skyddet för privatlivet. Det är samma fenomen som förklarar varför Ebba Busch Thor ondgör sig över öronmärkta ”pappamånader”. Familjen lämnas bäst åt sitt eget öde och ska själva bestämma över hur de vill ordna sin vardag. Zacharias och Margarethas offentliga åthutning framför kyrkorådet är långt borta. Idag får privatlivet endast kränkas i undantagsfall, som om ett barn far illa, annars ska det fredas från lagens och andras långa fingrar.

Lagstiftning till skydd för individens frihet

Hur detta blev konsensus kan man följa i debatten under 1800- och 1900-talet. Ett exempel är detta citat från år 1849. Juristen Fredrik Schrevelius skrev då om relationen mellan makarna i en bok om familjerätt. Eftersom hans svenska är så gammaldags har jag tagit mig friheten att modernisera stycket en aning, men såhär skrev han då (typ):

[De personliga rättsförhållandena mellan makarna], åtminstone de viktigaste av dem, är mer av moralisk än rent juridisk natur. De är av en så delikat och ömtålig beskaffenhet, att de med yttersta varsamhet måste vidröras (…) vår lagstiftare har klokt nog kastat en slöja över de delikataste av dessa förhållanden, eller hänvisat dem till kyrkans jurisdiktion; ett förfarande, som onekligen vittnar om stor lagstiftande klokhet.

”Inte ett ord om kärlek” (2006)

Makarnas relation uppfattas som så delikat och ömtålig att lagstiftaren gör bäst i hålla sig utanför för att inte råka skada äktenskapet. Denna syn på individerna var genomgående för all lagstiftning under 1800-talet. Såhär sammanfattas utvecklingen av författarna till boken ”Inte ett ord om kärlek”:

”Det moraliskt och religiöst baserade normsystem som kommit till uttryck i äldre nordisk lagstiftning fick under 1800-talet succesivt ge vika för en ny syn på rätten, staten, medborgarna och de sociala institutionerna. Rättens nya uppgift var att skydda privatlivet och individernas frihet, och den skulle inte intervenera annat än i undantagsfall”.


Sammanfattning:

För att sammanfatta detta otroligt långa inlägg (förlåt!) så har jag gjort en sammanställning i tabellform. Såhär har jag översiktligt stolpat upp familjens utveckling från tidigt 1600-tal till idag:

FAMILJENS UTVECKLING
NU
Hierarkisk relation Jämställd relation
Hierarki bestämd av lagen I huvudsak skyddad från lag-stiftning
Plats för arbete Plats för avkoppling
Ekonomisk verksamhetIdeell och obetald verksamhet
Ansvar som drivkraftKärlek som drivkraft
Offentlig funktion Privat funktion
Mål: Överlevnad Mål: Individens lycka
Uppdelning pga makens kompetens Kvinnan naturligt bättre
Mannen hade bestämmanderättKvinnan har ansvaret

Familjen och hemmet idagsammanfattning

Dagens familj är en jämställd enhet där paret tillsammans ska ta ansvar för trivseln och hushållsskötseln, i alla fall på pappret. Lagstiftning om vem som ska styra i hemmet är otänkbart. Ekonomisk verksamhet ska inte ta plats i hemmet och det ska vara en plats för avkoppling och återhämtning, inte arbete. Vi ingår i en familj eftersom vi väljer det, och för att det är för att det beskrivs som vägen till ett lyckligt liv. Anledningen till att vi tar hand om varandra är för att vi älskar varandra. Kvinnor anses mer emotionellt kompetenta och omvårdande, ja, naturligt bättre på att bidra med det som gör hemmet till en varm och känslofylld plats. Och medan kvinnor har tvingat sig in i männens sfär, offentligheten, verkar inte alla män ha lika bråttom att flytta sig in i den traditionellt ”kvinnliga” sfären: privatlivet.

Det känslomässiga arbetet osynliggörs

Problemet, enligt mig, är att dagens syn på familjen och hemmet bidrar till att osynliggöra det känslomässiga arbetet. Och ett arbete som inte är synliggjort, blir inte heller uppskattat.

Det icke-hierarkiska förhållandets problem

Ett scenario som Hartley beskriver i sin bok utspelar sig när hon argt flyttar undan en låda hennes man lämnat. Hennes man utbrister uppbragt: ”varför frågade du mig inte om hjälp?!”, varpå Hartley besviket utbrister: ”men jag vill ju inte BEHÖVA be om hjälp, du ska veta att det behöver göras!”. Förutom den omedelbara tanken ”varför tar han inte upp sin egen låda efter sig!?”, kan man också ana Hartleys underliggande uppfattning om innebörden av ett jämställt förhållande. Och i det ska hon inte behöva berätta för sin man att lådan ska bort.

Lagstiftaren anser inte längre att det är nödvändigt att reglera vem som är auktoritet i hemmet. Tvärtom anses det direkt skadligt om privatlivet och kärnfamiljen inte lämnas ifred. Vem som styr hushållet ska vara en icke-fråga i det moderna samhälle. I det jämställda förhållandet antas ingen göra mer än den andra.

Att därför ha en person som berättar för den andra vad som ska göras beskrivs som ”tjat”. Tjat ses som ett oroväckande tecken på ett ohälsosamt och ojämställt förhållande – inte som ett tecken på en kompetent ledare som vet vad situationen kräver. Husfaderns status är långt bort. Det är inte längre prestigefullt att styra och ställa i hemmet. Tvärtom. Det är inte så konstigt att projektledning i hemmet vare sig uppskattas eller syns – det ska ju inte existera överhuvudtaget.

Familjens förlorade status som arbetsplats

Sinnebilden av det hem som skapades för männen på 1800-talet lever kvar än. Hemmet ska vara en zon bortkopplad från stress, där man kan koppla av efter en lång arbetsdag. På jobbet blir vi trötta, i hemmet får vi vila. Men alla som någon gång kastat in en tvätt i tvättmaskin vet att hemmet också är en plats för arbete.

Förutom att hemmet inte sammankopplas med arbete har det också tappat sin ekonomiska funktion. Och inte bara det: de som tar merparten av ansvaret för sin familj kommer märka det i form av en tunnare plånbok. Även om staten vill att det ska födas fler barn, helst i stabila kärnfamiljer, är det inte så viktigt att det reproduktiva arbetet ska ge samma lön eller samma pension som man fått om man förvärvsarbetat.

Det finns inte heller någon regel om att den som pausar sitt lönearbete för att bedriva omsorgsarbete ska få ekonomisk kompensation från sin medförälder. Synen på hemmet som en viloplats är grundmurad: både i vår tankevärld och rent ekonomiskt. Dessutom ska det som sker i hemmet göras av kärlek, vilket adderar ytterligare en dimension till osynliggörandet.

Kärlek är ju inget jobb

Sveriges hushåll försörjer inte längre familjen, kyrkan och staten. I det allmänna medvetandet har hemmet frikopplats från övriga samhällsintressen till att bli en individuell fråga. De behov som ska tillfredsställas inom hushållet är istället personliga och privata, som kärlek och stöttning.

Idag anser vi att kärlek och omtanke uppstår naturligt i den privata sfären. Eftersom det rör sig om en naturlig instinkt är det också enkelt. Det vi gör i hemmet, för varandra, ska vi göra frivilligt. Vi ska göra det av lust. Att vara mamma eller ingå i en kärleksrelation är något vi väljer, för oss själva. Det är inget som bidrar till en bättre morgondag (tvärtom?). Det talas inte längre om en plikt att uppfostra goda samhällsmedborgare eller om ett moraliskt ansvar för kvinnorna att hjälpa männen att bli hela människor.

Oavsett om kvinnan haft en skyldighet mot en bråkig man eller om maken varit ansvarig för hushållets kyrkliga fostran, så har staten och medborgarna tyckt att det funnits handlingar som någon måste utföra. Och att tilldela någon ett ansvar är att erkänna att detta ansvar existerar. Idag finns inget ansvar, det finns bara kärlek.

Kärlekens naturliga konsekvens är omhändertagande; i kärleken ska vi vilja offra oss själva för den andra. När omsorgsarbete kallas för kärlek, osynliggörs det arbete, den ansträngning och det ansvar det faktiskt utgör.

I mitt senaste inlägg menade jag att mentalt känslomässigt arbete är ansträngande även då det görs av kärlek eller leder till goda resultat. Många bränner ut sig på sina jobb trots att de älskar det de arbetar med, och många känner stor stress för människor i sin omgivning. Man kan argumentera för att det rör sig om lyxproblem i båda fallen, men de är inte mindre verkliga för det.

Statusen och männen försvann från hemmet, och kvinnorna fick ta över

När hushållet tappade sin ekonomiska, samhälleliga och statusfyllda position lämnade herrarna fältet. Ekonomen Deirdre McCloskey har skrivit om den uppvärdering av handeln som skedde under 1600–1700-talet. Från att köpmannen sågs som en omoralisk och okristlig typ blev det statusfyllt att handla med andra. I den gamla världen var börd, stånd och släkt totalt avgörande. Förmögenhet skulle ärvas, inte skapas. I den moderna världen skulle männen själva göra sin egen lycka. Och i en marknadsekonomi kan detta inte göras i hemmet.

Ju mer prestigefullt det blev att verka utanför hushållet, desto mindre betonades vikten av en stark husfader. Den medeltida husfadern fick sin upplyfta position på grund av sin kompetens; den borgerliga kvinnan ansågs naturligt bättre på hemarbete. Medan männen hade lagstadgad bestämmanderätt över hemmet, fick kvinnorna ett ansvar utan tillhörande befogenheter.

Betyder detta att jag tycker att kvinnor gör allt känslomässigt arbete och män inte gör något? Att detta är en ojämlikhet som beror på könstillhörighet och inget annat? Nej och åter nej.

Känslomässigt arbete handlar i grunden om makt. När makten fanns inom hushållet, var det där de som hade makt befann sig. När makten flyttades ut från hemmet lämnades det över till de med mindre makt, vilket historiskt har varit kvinnor. För att rättfärdiga kvinnornas roll beskrevs det som en naturlig ordning. Man kan därför inte analysera känslomässigt arbete utan att tala om makt, om klass och om status. Exakt vad jag menar med detta ska vi dock inte prata om nu. Det är istället temat för den fjärde, och avslutande, delen av min miniserie. Hoppas ni hänger med dit också!

ilska, tankar, åsikter? kommentera gärna!


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.