Till alla gamla ungkarlar!

Tre dagars tystnad här på bloggen, hujedamej. Det känns som att min hjärna har smält ihop under dessa dagar. Men nu är det måndag och dags att sätta igång igen.

Why Love Hurts (2011)

Jag har tagit en liten paus från ”The Renaissance of Lesbianism in Early Modern England” och istället fokuserat på en gammal goding: ”Why Love Hurts”, eller på svenska: ”Därför gör kärlek ont”, (från och med nu förkortat DGKO) av Eva Illouz som är professor i sociologi.

Jag läste DGKO för över ett år sedan men blev påmind igen efter att Mirjam, en kompis till mig, skrev en text om Tinder med utgångspunkt i Illouz argument. (Här finns den!) Även Liv Strömquist har använt sig av Illouz’s teorier i sitt nya seriealbum.

När jag läste Illouz bok förra gången kom jag ihåg att jag delvis hummade igenkännande, delvis kände mig skeptisk. Jag hade dock alldeles för lite historisk kunskap för att kunna sätta fingret på varför jag inte blev helt övertygad av hennes argument.

Efter att jag läst DGKO, tillsammans med Katrine Kielos bok ”Det enda könet, påbörjade jag den historiska djupdykning som sysselsatt mig det senaste året. Jag kände helt enkelt att jag behövde mer på fötterna innan jag kunde instämma eller ifrågasätta både Illouz och Kielos slutsatser, och äntligen börjar jag närma mig den punkt då jag mer självständigt kan bedöma bådas analyser. Det är dock ett större arbete som jag ännu bara påbörjat.

Som folk är mest är också en film fr. 1944



När jag läste Mirjams text påmindes jag om dåtidens Tinder, nämligen, kontaktannonser. I avhandlingen Som folk är mest: Könsideal i svenska kontaktannonser 1890-1980 undersöker forskaren Josefin Englund hur kontaktannonserna förändrades under den tidsperiod hon studerat.

Vad man sökte hos en partner och hur man formulerade sin annons var på vissa sätt väldigt annorlunda från hur vi gör det idag. Såhär skrev till exempel Kalle Petterson år 1890:

Ärade Damer!
Mitt namn är Kalle Pettersson, min ålder 30 år, af fromt och fogligt sinnelag, eger upphöjda tankesätt, drifver sedan flera år egen, lönande och angenäm sysselsättning, men saknar en vän, som delar fröjder och bekymmer.

Elden på hemmets härd vårdas af främmande händer. Säkert finnes bland eder någon,som skulle vilja göra ett hem angenämt och en man lycklig. Intresserad flicka eller enka, ej öfver 35 år och ägande någon förmögenhet, torde sända svar i biljett till ›Kalle Pettersson›-

Kalle behövde alltså en kvinna som kunde ”göra ett hem angenämt”, samt bidra med lite pengar till hushållet. Idag är det nog få killar som framgångsrikt skulle annonsera att de söker en kombinerad flickvän och hushållerska, även om en del verkar förvänta sig just det. Vid denna tidpunkt var detta dock norm. Att uttryckligen specificera ekonomiska önskemål var inte heller ovanligt.

Att hitta en make eller maka var en möjlighet till ett bättre liv. Genom att slå samman parets besparingar drömde vissa om att investera i en gemensam handelsrörelse de skulle försörja sig på. Eller så kunde man helt enkelt hitta någon som hade det bättre ställt än en själv, som Fröken Melér försökte år 1890:

Till alla gamla ungkarlar!
En fattig flicka frågar här
Om Ni i henne kan bli kär […]
Hon har väl fel – men inga brister
Och känner ej till ”Qvinnans lister”,
Kan sy och väfva – laga husmanskost
Och brygga, baka, göra ”sötmjölksost”.
Hvad mer? – Ni veta får om svar Ni ger

Att äktenskapet handlade om att skapa ett gemensamt hem och en gemensam ekonomi var självklart och uttalat. Detta var inte något man hymlade med eller skämdes för.

Englund visar att kontaktannonsernagått från att i hög grad fokusera på sådant som ekonomi och färdigheter, till att under 1900-talet i högre grad rikta in sig på fritidsintressen och på den känslomässiga aspekten av förhållandet. Genom kontaktannonserna kan man följa samhällets utveckling i stort.

Det finns tyvärr också exempel på annonser där utvecklingen verkar ha stått still. Den här hade till exempel passat alldeles utmärkt på en sån där ”rövhattar på tinder”-instagram:

Var är min
EVA
Under ögonen skall hon va’ fager
slanka linjer, hälst med Venusmått,
gärna liten, men på inga villkor mager
o. modigt banta inför minsta överskott.
Hon får inte kunna ljuga,
ha ett lugnt o. stilla sätt,
längta efter att bli fruga,
husligt enkel, chic o. nätt.
Är hon shinglad är det bra se’n.
Svar med foto ”Lyckodag”, men
när bekantskapen är stiftad
får hon ej va’ målad ell. nikotinförgiftad.
Annonsören 28, god ekon.

Visst blir man sugen på att vara hans ”EVA”? Annonsen är från 1930, men man känner igen typen, eller hur? Han var säkerligen otroligt nöjd över sitt fyndiga rim.

Andra, som denna från 1920, har skickat in vad som bäst kan beskrivas som en arbetsannons:

[…] i äktenskap. syfte lära känna bildad, förnuftig flicka med intresse för och erfarenhet från affärslivet samt f. ö. praktisk, huslig och ekonomisk.
Vederbörande måste vara i besittning av arbetsglädje, pliktkänsla, ett ordningssinne och anpassningsförmåga, ett nätt och behagligt utseende, god figur, ej vara över 160 cm lång, kläda sig smakfullt, vara frisk, god och glad, hava ett angenämt sätt, kunna spela piano och hälst sjunga något.
Vidare bör hon behärska tyska och engelska eller åtminstone ett av dessa språk. Event. kan utländska, mäktig svenska, komma i fråga. Ålder 24–30 år. Svar med foto utbedjes till ”Many claims”

(Mannen ifråga har ändå självinsikt nog att välja aliaset ”many claims”. Cudos)

Jantelagen verkar inte ha varit allena rådande i Sverige runt år 1900:

Damer, se hit!
En ung Affärsman med godt utseende och samhällsställning önskar för att förströ sig och möjligen finna ersättning för nyss liden hjärtesorg inleda korrespondens med en flicka af god familj, ej öfver 24 år, med godt utseende och framför allt ett gladt och jämnt lynne.

Förmögenhet önskvärd, men ej absolut nödvändigt, då annonsören har en förmögenhet af omkring 75,000 kronor samt förra året af sin affär hade en nettoinkomst af 10,000 kronor. Annonsören har eget vackert hem på landet i en av vårt lands mest natursköna bygder. […] Svar utan kort och sådana som uppenbart endast äro skämt besvaras ej. 

Här får man alltså chansen att bli någons re-bound. Grattis!

Kvinnor skrev också annonser, men de är inte lika roliga världsfrånvända som männens. Mina kvinnliga vänner som är på Tinder skickar ibland screenshots på vad killarna skriver i sina presentationstexter. Det är både underhållande och skrämmande vad vissa verkar tro ska gå hem hos tjejerna. Antagligen är kvinnor på Tinder tokiga på sitt eget sätt. Men att vara smått världsfrånvänd verkade fungera för hundra år sedan, så kanske fungerar det än idag?

tankar, känslor, åsikter? kommentera gärna!

Allt jag fått lära mig

Igår natt kunde jag inte somna. Jag var inne på Hana Pee’s blogg och såg i kommentarsfältet att hon tipsade en läsare om boken Allt jag fått lära mig.

Min kära fader betalar av någon anledning för ett Storytel-abonnemang han aldrig använder, men som jag har tillgång till. Efter midnatt klickade jag mig in där och letade upp boken. Det första jag reagerade på var det helt ljuvliga omslaget:

Jag älskar allt med det här omslaget: färgerna, typsnittet, titeln, och framförallt: att bilden både är en penna och ett berg i ett. GENIALISKT.

Boken är självbiografisk och handlar om författarens uppväxt i en mormonfamilj i Idaho. Hennes pappa är paranoid och har valt att avskärma sig själv och sin familj från omvärlden. Han har lagt deras framtid helt i Guds händer, fruktar allt som är kopplat till Regeringen, tror inte på medicinsk kunskap eller säkerhetsföreskrifter. Tara får börja i skolan först när hon är 17 år gammal, och då öppnas en ny värld för henne.

Boken är fylld av beskrivningar om våld och skadade kroppsdelar som är svåra att läsa, men jag hoppade över de delar jag inte klarade av. Jag somnade till ljudboken igår natt och fortsatte läsa när jag vaknade. Jag har inte kunnat lägga ner boken på hela dagen och har precis läst färdigt den. Som alla bra böcker är det som att vakna ur en väldigt verklig dröm när den nu är slut.

Boken påminde mig om Arv och miljö, av den norska författaren Vigdis Hjorth. Både böckerna är (trots att det snarare är Vigdis syster som erkänt detta än Vigdis själv) baserade på författarnas liv. Och båda skildrar den inre kamp huvudpersonerna upplever när de försöker komma fram till vad som är sant och inte, och hur de sedan ska tackla den sanning som skapar en klyfta till deras familjer.

Böckerna brottas med samma typ av dilemman: vad gör det med en när man har en annan sanning i sig än den man är uppväxt med? Hur hanterar man att ha en annan verklighetsuppfattning än den ens ursprungsfamilj har? Vad ska man göra om man har blivit skadad av sin familj men ingen i ens familj erkänner att skadan skett? Kan man ignorera sin egen sanning utan att förneka en del av sig själv?

Människans behov av att få sin verklighet erkänd ter sig som ett universellt drag. Om vi inte haft det behovet, hade vi då haft någon önskan att tala med varandra? Och med tanke på det behovet, vad gör man när ens familj vägrar erkänna det man vet har hänt? Vissa, som Hjorth och Westover, skriver böcker om det. Jag tänker att det måste vara ett sätt att verkliggöra sin sanning, kanske det enda medel författarna till slut har haft kvar när de försökt allt annat. Två fantastiska böcker.

boktips, tankar, känslor, åsikter? kommentera gärna!

Kärlek och sex i Japan

Ny bladvändare på dagordningen den närmsta tiden: The Renaissance of Lesbianism in Early Modern England skriven av den amerikanska professorn Valerie Traub. Traubs bok är en sammanställning över ”all things lesbian” under sen-medeltiden och renässansen. Det är verkligen fascinerande hur många kvinnor som gift sig med, legat med och levt med andra kvinnor som sedan raderats ur historien! Återkommer med mer tankar och utdrag när jag kommit lite längre.

Om man är sugen på något mer nutida kan jag rekomendera dokumentären Kärlek och sex i Japan som finns på UR.

Dokumentären handlar om Japan speciella relationskultur: en fjärdedel av alla mellan 30 och 40 år är oskulder – och födelsetalen dyker. Dokumentären visar hur befolkningen på olika sätt hanterar den här utvecklingen.

Här ser vi Naoko, som ska gifta sig. Men inte med en man, utan med sig själv.. Som en del av en affärsidé erbjuds kvinnor att för en dag stå brud och uppleva allt som kommer med ett drömbröllop.

En annan lite speciell grej är hyr-pojkvänner. För att vänja sig vid killar, kan japanska kvinnor betala för en rental boyfriend. (Överlag verkar japanska män och kvinnor otroligt nervösa inför varandra.) Vi får också veta att det endast finns 70 (!) manliga porrskådisar i Japan, trots att landet är en av världens största producenter av porrfilmer.

Låter det spännande? Här finns dokumentären för den som är intresserad!

tankar, känslor, åsikter? kommentera gärna!

Tills döden skiljer oss åt.

Idag var dagen då jag äntligen läste ut The Friend skriven av Alan Bray, som jag skrev om här.

Boken har gett mig en tidsmaskin till en annan värld. En värld där kyrkan var involverad i skapandet av vänskap och släktskap, inte bara äktenskap. En värld där kyrkan medverkade till att försona ovänner och vårda relationer, inte endast upptagna med den äktenskapliga lyckan. En värld där religionens plats var så mycket större än idag.

I Suzanne Broggers ikoniska bok Fräls oss från kärleken (1978) gör hon upp med kärnfamiljen, den romantiska individualismen och idén om privatlivet. När jag läser Brays bok kommer jag särskilt att tänka på hennes attack mot äktenskapet och monarkin:

”Äktenskapet har blivit larvigt i det ögonblick det inte konstitueras för Guds skull. När kungen inte längre är Guds representant på jorden är det ingen mening med honom, och samma sak gäller äktenskapet – så fort det går och blir en privatsak efter vars och en tycke och smak, så är det ingen mening med det längre, då är ”trohet” ingenting annat än larv och plikt. Då är både kungadöme och äktenskap döda institutioner, även om de fortfarande har ett arkaiskt grepp om folk.”

För inte så många hundra år sedan motiverades både äktenskapet och monarkin med hjälp av Gud. Kungen var utvald av Gud och därför skulle folket lyda. Äktenskapet var en förening med Gud som vittne, välsignat av Kristus och skulle bestå även efter döden. Det fanns så att säga ”ett högre syfte” med både kungariket och äktenskapet.

Sekulariseringen har gjort att allt färre tror på Gud. Ändå gifter sig många i kyrkan. Har dessa institutioner tappat den kraft och mening de en gång hade? Är det larv och plikt nu när de saknar den andliga dimension de en gång hade?

I The Friend beskriver Bray den plats vänskap hade inom kristendomen under medeltiden och renässansen. Nattvarden spelade en avgörande roll. Genom att ta nattvarden tillsammans gav man ett löfte inför Gud om att man skulle vara trogna varandra och leva i fred och vänskap. Bray har funnit bevis för att sådana löften förekom i England fram till slutet av 1800-talet, även om civilsamhället inte fäste någon vikt vid dem.

I den syrisk-ortodoxa kyrkan har denna praktik levt kvar. Till skillnad från kyrkorna i Västeuropa har vänskapslöftena där utförts av en präst. Ceremonierna som de såg ut på 1300 och 1400-talet påminner om dagens bröllop. Jag vet inte hur vanliga såna ceremonier är i den syrisk-ortodoxa kyrkan idag. Men i Brays bok berättar två amerikanska doktorander om sin upplevelse i Jerusalem på 1980-talet:

Att vänskap skulle ha något alls i kyrkan att göra är svårt att föreställa sig idag. Därför reagerade jag extra starkt på det här stycket. Även om jag inte är religiös, så tycker jag att det är vackert.

Jag försöker föreställa mig sådana här ceremonier idag, om de levt kvar. Hur hade Brøgger reagerat på dem? Hade hon förklarat att de också saknade mening nu när vi i mindre utsträckning tror på Gud? Hade hon sagt att det också bara var ”larv och plikt”? Eller hade hon resonerat annorlunda, om kyrkans roll inte så uteslutande handlade om att konfirmera och reproducera kärnfamiljen?

tankar, känslor, åsikter? kommentera gärna!

Att vara först

Så fint väder idag i Malmö. Ska snart ut till Ribban och ligga på stranden hela dagen tillsammans med en vän på besök från Stockholm (Anton <3). Det är helg och det betyder att jag inte ska skriva eller läsa eller försöka göra något vettigt. När man styr över sin egen tid finns det ju alltid en känsla av att man kan göra mer och bättre, vilket är minst sagt ångestframkallande och kontraproduktiva tankar.

För tillfället känner jag mest oro över det faktum att Liv Strömquist i dagarna släpper ett nytt seriealbum: Den rödaste rosen slår ut.

Strömquist nyaste seriealbum

Såhär står det på Adlibris hemsida:

Leonardo DiCaprio har dejtat femtioelva svinheta baddräktsmodeller men blir aldrig kär i någon. Varför? Beror det på konsumtionssamhället? Narcissism? Biologi? Eller har han bara inte träffat den rätta? Och: börjar vi alla mer och mer bli som Leo? 

I Den rödaste rosen slår ut undersöker Liv Strömquist hur det går för kärleken i senkapitalismens tid. Med hjälp av Beyoncé, Sören Kierkegaard, smurfarna, sociologisk teori, missnöjda dokusåpadeltagare, Platon och många fler söker hon svar på frågan om varför vi känner så lite. Kan vi styra förälskelse? Och vad är det egentligen som händer när kärlek tar slut?  

Detta låter såklart jättespännande, Men så fort jag får nys om någon annan bok som skrivit kärlek så får jag sån fruktansvärd ångest över att ”någon annan hunnit före”. Och när det dessutom är en person som Liv, som oftast har klockrena och skarpa analyser, blir den känslan ännu starkare. Jag kan tänka mig att alla som skapar något har den oron i sig, att det finns någon annan som gör något som är snarlikt. Samtidigt som det också är omöjligt att tänka att man ska vara den enda som någonsin tänkt eller gjort en viss sak.

Hittills brukar ångesten gå över så fort jag sätter mig med den bok som gett mig ångest just den dagen. Böckerna brukar vara bra och vettiga (med något undantag) men ändå aldrig med samma innehåll som mitt eget. Med tanke på att jag ägnat snart tre år åt mitt projekt är det såklart orimligt att det skulle finnas en bok som har exakt samma innehåll som min egen. Men ångesten och tankarna finns ändå där, att allt det arbete man lagt ner varit förgäves eftersom någon annan hunnit före.

När jag övermannas av den här ångesten brukar jag tänka på att jag åtminstone inte kan ha det värre än Alfred Russel Wallace. Wallace är nämligen personen som, samtidigt som Darwin, utvecklade teorin om det naturliga urvalet.

Wallace och Darwin var brevvänner och Wallace skickade ett manuskript med sin teori till Darwin. ”Om du tycker det är något att ha kan du ju publicera det”, skrev han (typ). Darwin hade vid det laget ägnat nästan tjugo år åt att studera samma fråga, men vågade inte publicera sina resultat av rädsla för omvärldens kritik. När Darwin fick Wallaces manuskript kände Darwin att han var på rätt spår.

Wallace befann sig vid den här tidpunkten på en ö i Indonesien, och brevgången var förståeligt nog något ineffektiv. Han fick därför veta först efteråt att Darwin presenterat manuskriptet tillsammans med Darwins egen teori. Problemet för Wallace var att Darwin kort därefter släppte sin numera historiska bok, On the origin of species by means of natural selection. Tack var den boken är det Darwin, och inte Wallace, som är ihågkommen som upphovsmannen till teorin om det naturliga urvalet. Wallace ska dock inte ha blivit speciellt upprörd över att Darwin fick det stora erkännandet. Han var tvärtom en av Darwins största försvarare och sägs ha varit tacksam för att Darwin lät honom vara med på ett hörn.

Alma Whittakers betydelsefulla upptäckter (2016)

För den som vill ha ett boktips och läsa mer om det naturliga urvalet kan man läsa Elizabets Gilberts bok om den påhittade forskaren Alma Whittaker, som i Gilberts bok också upptäckte det naturliga urvalet, fast genom att studera mossor i sin egen trädgård.

Att tänka att det alltid finns de som har det värre kan vara en rätt effektiv medicin mot ångest. Så imorgon får jag förbeställa ett ex av Liv Strömquists bok och ta itu med min rädsla. Ångest är ju alltid sådan att den är värre i tanken än i verkligheten.

tankar, känslor, åsikter? kommentera gärna!

We are family

Fredag, dagen med stort F! Det spelar ingen roll att jag inte jobbar vanliga kontorstimmar (eller jobbar överhuvudtaget för den delen) – jag känner ändå helgkänslan! Grattis till oss!

The Friend (2006)

Jag har ägnat dagen åt att läsa en bok som jag har kämpat med ett tag nu: The Friend av historikern Alan Bray. Bray använder lite för mycket ålderdomliga engelska ord och kristna uttryck för att min läsning ska kunna flyta på utan problem. Dessutom har han en förkärlek för att analysera latinska ords exakta mening. Efter 250 sidor har jag fått ge upp att förstå allt som står i boken och försöker fokusera på det viktigaste.

Trots att boken har ett språk som ligger något över min önskade svårighetsgrad ångrar jag inte att jag har kämpat på. Bray beskriver det han kallar ”svuret brödraskap” och hur det har sett ut genom historien. Nu när jag har kommit till slutet av boken ifrågasätter jag hur passande beskrivningen ”brödraskap” är, med tanke på att han precis kläckt ur sig att ”bröderna”, och systrarna för den delen, ofta låg med varandra…

Brays bok börjar med han beskriver hur han hittar två sådana ”bröder” begravda tillsammans. Graven de delar är från 1391. Genom boken tar han sedan flera exempel på liknande gravar genom historiens gång, ända fram till 1800-talet. Hans fråga är helt enkelt:

Hur ska man förstå dessa gravar, som på många sätt liknar hur gifta par begravs tillsammans idag?

För att ge ett väldigt kort svar på frågan så kan man säga att man ”förr” kunde skapa släktband på andra sätt än idag. Släktband idag är sådana vi anses få vid födseln, genom att vi delar ett antal gener. Det är endast äktenskapet som anses skapa ett frivilligt släktskap utanför dessa ofrivilliga släktband. Men under den period som Bray studerat, från cirka 1100-talet till åtminstone 1800-talet, fanns fler alternativ. Dessa alternativ kunde existera samtidigt och man kunde därför tillhöra flera olika familjer och släkter.

Genom dopet blev till exempel barnet och barnets familj släkt med de som valdes ut till gudföräldrar. Genom trolovningen, alltså löftet innan själva äktenskapet, skapades också starka familjeband mellan två familjer. Och, genom att svära sin vänskap offentligt (ofta på kyrktrappan) och sedan ta nattvarden tillsammans, blev vänner till ”wedded brothers”. Ibland beskrivs denna samkönade union som ”a marriage”, alltså ett äktenskap.

De som förenats i detta liv, skulle sedan vara förenade även i efterlivet. Eller (med min haltande översättning): ”de som legat tillsammans i detta liv ska ligga tillsammans i döden”. Vänner delade ofta säng och sov tillsammans. Därav att de ”legat tillsammans” i detta liv. Ja, och det faktum att de också ibland faktiskt låg med varandra som vi idag använder ordet.. De som Gud förenat skulle inte skiljas åt. Därför begravdes ibland dessa bröder, och systrar, tillsammans.

Varför gjorde människor såhär?

En man i 1400-talets England behövde alla vänner han kunde få, som Bray skriver. Ännu bättre var att få mer familj. Genom att förvandla vänner till släkt förvandlades också deras förpliktelser. Inom vänskapen fanns en förväntan om ömsesidigt stöd. När man istället blev släkt utökades det ömsesidiga stödet till att också innefatta ett moraliskt ansvar för varandra.

Att det fanns ett behov av att skapa sådana här allianser blir förståeligt när man tänker på att detta var innan det fanns en stark stat som kunde ta hand om föräldralösa barn och ensamma gamlingar. Det var innan det fanns en A-kassa som betalade ut ersättning till arbetslösa. Och det var vid en tid då höga positioner i samhället delades ut på grunder som börd och vänskap. Det var släkten, både den som baserades på en delad blodlinje och den skapade, som ställde upp när det behövdes. Att på olika sätt knyta ett släktband till en mäktig person eller familj var därför ett sätt att klara av den värld som var verklighet då.

Detta ska inte tolkas som att personerna inte också kände varma känslor för varandra. Man ville hjälpa varandra eftersom man älskade varandra. På många sätt kan dåtidens vänskapsrelationer liknas vid äktenskapet idag. Idealet var att vänskapen skulle vila på en stark kärlek gentemot varandra, vilket i sin tur ledde till att man önskade formalisera sin relation med hjälp av nattvarden. Äktenskapet idag ska baseras på kärlek, men unionen för också med sig en rad ekonomiska och materiella fördelar, som man förväntas vilja dela med varandra.

Alan Bray som ung.

På hans Wikipedia kan man läsa att han var ”a British historian and a gay rights activist” <3

The Friend väcker många spännande tankar och funderingar. En av dem är detta med familj. Vad innebär det att vara en familj? Vad innebär det att ha en familj?

Jag tror att en starkt bidragande orsak till att (nästan) alla söker en kärleksrelation är kärleksrelationen skapar en familj. Inte bara att det tvåsamma kärleksförhållandet ska vara grunden för barnskapande, utan att man som par också ingår i något större: idén om familjen. Och familjens moraliska ansvar är något helt annat än vänners moraliska ansvar. Detta är samma, nu, som då. Familjen ska finnas där oavsett vad. De ska stötta i vårt och torrt. De ska vara självuppoffrande och älska oss för vårt sanna jag. De kan hjälpa oss ur praktiska problem och finansiell knipa. Därför blir vi väldigt sårbara och utsatta utan en familj.

Det är intressant att tänka att vår uppfattning om familj är väldigt annorlunda mot hur det såg ut för bara tvåhundra år sedan. Vårt samhälle har begränsat den krets av människor som kan anses utgöra vår familj och vår kultur saknar ritualer för skapandet av andra familjer än den som utgår från kärleksrelationen. Vårt beroende av att ha en familj gör att vi tvingas stå ut med den vi tilldelats eller försöka hitta en kärlekspartner att skapa ett nytt band med. Och det är ju inte omöjligt att tänka att det kan finnas människor där ute som passat mycket bättre till att bli vår familj än de få personer vår kultur ger oss att välja mellan. Kanske att vi en dag kommer se att andra typer av familj också är möjliga?

tankar, känslor, åsikter? kommentera gärna!

Att ta upp problem med en kompis

För inte så länge sen satt jag mitt emot en kompis som frågade mig vad jag ville att vi skulle ha för relation. Hon tyckte att hon hade fått lite olika signaler från mig: rörde vår relation i första hand gemensamma intressen och var av ett praktiskt slag, eller var vi också vänner som ville umgås utöver detta? Hon ville gärna ha en närmare relation med mig, men var osäker på om jag kände samma. Hon sa att hon på vissa sätt uppfattade mig som väldigt öppen, och på andra sätt som avståndstagande. Vilken av dessa sidor skulle hon lita på?

Hennes fråga saknade inte grund. Under tiden min syster var sjuk var jag överallt och ingenstans på samma gång. Jag pendlade mellan städer och länder med kort varsel för att följa med min syster på olika behandlingar. Att boka in en träff med mig var mer eller mindre ogörligt. Jag, som vanligtvis brukar komma ihåg folks problem och bekymmer (och i princip göra dem till mina egna), kunde nu glömma bort att följa upp viktiga saker någon berättat för mig. Jag har känt mig som en dålig kompis fler gånger än jag kan räkna. Så, att hon var förvirrad kring frågan om jag ville vara nära vänner var i sig inte förvånande. Det som var förvånande var att hon vågade ta upp det med mig.

Min bok, Kärlekskontraktet, baseras på grundidén att kärleks- och vänskapsrelationer anses utgöra två motsatser (eller två dikotomier som jag vill beskriva det, men mina vänner har förbjudit mig att använda det ordet eftersom ”ingen förstår vad det betyder Martina!”). Detta innebär att det som gäller för kärleksrelationen inte gäller för vänskapsrelationen, och tvärtom. Genom att jämföra vänskaps- och kärleksrelationer med varandra så tydliggörs dessa skillnader och hur viktiga dessa skillnader är för hur vi organiserar våra liv.

Eftersom denna jämförelse är basen för min analys var det svårt att inte göra samma jämförelse i ovan nämnda situation. I en etablerad kärleksrelation ska det inte finnas några tvivel om den andras intentioner. Man ska veta var man har varandra och det finns ett ideal av öppenhet gentemot varandra. När två personer är överens om att de ”är tillsammans” träder dessa förväntningar och åtaganden in: nu ska man dela alla sina tankar, sin oro, sin glädje och sina känslor med varandra. I en vänskap är detsamma svårare, delvis eftersom det inte finns tydliga tidsramar för när relationen anses etablerad och ”på riktigt”. Istället ska vänner känna sig fram, inte kräva för mycket av den andra och relationen ska på så sätt bölja fram och tillbaka beroende på parternas önskemål för stunden.

I det senaste avsnittet av podcasten Singelrådet (#133) diskuterar programledaren Emelie Ebbis Roslund med sina gäster, författaren och bloggaren Sandra Beijer och journalisten Soraya Hashim, just det som jag själv upplevt några veckor tidigare: vad gör man när man upplever att en kompis inte vill vara lika nära som man själv vill? Podden hade fått in en lyssnarfråga av detta slag. Lyssnaren beskrev att hennes vän fått massa nya kompisar som hon verkade vilja spendera all sin tid med. Frågeställaren sa att hon saknade deras gamla vänskap. Vad skulle hon göra? Skulle hon ta upp det med sin kompis, och i så fall på vilket sätt?

Det är klart att hon ska ta upp det”, säger Sandra snabbt, och de andra håller med. Men, lägger Soraya till, det kan vara så att kompisen helt enkelt fått ett nytt liv som hon är ”nykär” i, och det måste få vara okej. Det betyder inte att kompisen inte längre tycker om frågeställaren, bara att det händer ytterligare saker, och att frågeställaren kanske inte längre är sin kompis första prioritet hela tiden.

Sandra Beijer håller med, och säger sedan (ungefär) följande:

Min terapeut, hon beskrev livet som – jag tyckte det var en bra beskrivning som hon förklarade när jag hade problem med en kompis – att man kan se livet som en trappa. Och med ens partner, om man lever ihop med någon, då måste man hålla varandra i handen i alla de här trappstegen genom livet, man måste liksom vara på samma trappsteg om man ska leva tillsammans. Men i en vänskap, ibland så ÄR man inte på samma trappsteg hela tiden, men det betyder inte att man inte kommer hitta varandra i ett annat trappsteg. Det är skillnaden mellan vänskap och ett förhållande. Att ibland är ni inte på samma trappsteg, men det betyder inte att ni inte kommer hitta varandra när nästa livstrappsteg händer. Bara för att ni inte är på samma läge nu betyder inte att det kommer vara någon form av evig sanning”

Jämförelsen med kärleksrelationen görs av poddeltagarna själva. Sandra och Emelie är starkt emot att vänskapsrelationer ska behandlas om kärleksrelationer, ”för det ÄR inte så”, som Sandra säger. Att berätta för en kompis att man känner sig bortprioriterad verkar alltså vara ett beteende som gränsar till krav man bara kan ha i en kärleksrelation.

Soraya försöker lyfta en annan sida genom att berätta om en egen upplevelse. Hennes vänner, berättar hon, konfronterade henne med att hon inte varit en vidare uppmärksam kompis under en period. Soraya understryker då hur fint hon tyckte det var att hennes vänner vågade säga vad de tyckte, istället för att låta vänskapen självdö. Sandra och Emelie är inte övertygade. Soraya föreslår en medelväg för att lösa problemet. Istället för att säga ”jag har känt det här en månad nu, och jag är jätteledsen” så ska man föreslå något riktigt kul att göra med sin saknade vän, så kommer det kanske lösa sig ändå.

För att sammanfatta deras generella råd:

  • Säg vad du känner, men säg det inte på fel sätt
  • Ställ inga krav
  • Ta ansvar för ditt eget liv och se till att ha roligt på egen hand
  • Berätta inte om dina sårade känslor. Istället, gör något kul, som att gå på Gröna Lund tillsammans

Om vi föreställer oss att frågeställaren ställt samma fråga om sin partner, vad hade svaret blivit då? Tveklöst hade de instruerat personen att prata med sin partner, och att vara ärlig med sina känslor. I övrigt hade kanske de gett samma råd, som att man ska ha kul på egen hand. De hade definitivt gett tipset om att gå på Gröna Lund ihop.

Så varför tar jag upp detta? Jo, för att det så tydligt visar hur olika förväntningar som finns på vänskaps- och kärleksrelationer. Det som anses vara ett grundläggande krav i en kärleksrelation – att följa varandra i alla delar av livet – är inte ett krav man kan ställa på en vänskapsrelation.

Okej, nu undrar du kanske: MEN VAD TYCKER DU MARTINA? VAD SKA MAN HA FÖR KRAV I EN VÄNSKAPSRELATION? ÄR DET SOM EN KÄRLEKSRELATION ELLER VADDÅ?

Tyvärr måste jag göra dig besviken, för jag har inget svar på den frågan. Det finns nämligen inga färdiga regler om hur en relation ”ska” vara. En relation består av två personer, (eller tre, eller fyra, eller fem, eller… ja, ni fattar). Och det är upp till personerna som ingår i relationen att själva sätta reglerna för vad som krävs för att de ska vilja fortsätta relationen. Detta gäller både kärleksrelationen och vänskapsrelationen.

Det svåra blir för de som upplever problem i en vänskapsrelation att hantera det, med de förväntningar och idéer som uppenbart finns kring krav (eller den förväntade avsaknaden av sådana) mellan kompisar. Att inte våga lyfta sina rädslor och sin oro i en relation kommer skada relationen. Kanske går det över av sig själv. Relationen blir acceptabel utan att man behöver konfrontera det man gått runt och tänkt på. Men risken är att det inte löser sig av sig själv och att man förlorar en vänskap på kuppen. Eller, så går man runt och låtsas som ingenting, och lägger energi och uppmärksamhet på en person som inte har någon intention om att man ska förbli vänner.

När min kompis frågade mig om vår relation blev jag glatt överraskad. Att hon värderade den så högt att hon vågade vara ”obekväm” gjorde mig väldigt glad. Dessutom bäddade hennes ärlighet för en relation byggd på öppenhet, som jag hoppas kommer kanta vår vänskap i framtiden.

Det svåra med att ta upp saker med en kompis är inte bara att man känner saker som gör en ledsen. Kompisen kanske dessutom tycker att man överhuvudtaget inte ska ta upp vad man känner. Istället kanske man uppfattas som överkänslig och som att man har för höga krav

Grejen är att det är upp till dig att bestämma vad just du vill ha för krav på en relation. Det finns inga färdiga sanningar. Om du och din kompis inte delar samma syn på vänskap betyder inte det att en av har rätt och den andra fel. Det betyder bara att ni tycker olika, och kanske kommer ni ha svårt att fortsätta vara kompisar. Eller så kan ni prata om det, och komma fram till en gyllene medelväg.

tankar, känslor, åsikter? kommentera gärna

Kanske det faktiskt händer…

Att skapa en hemsida var svårare än vad jag tänkt mig, men nu känns det som att det kanske faktiskt får duga. Innehållet över formen, som min goda vän Louise sa när jag satt vid köksbordet och slet mitt hår. (Även om det är svårt att acceptera att det ser lite vajsing ut när bloggen öppnas i mobilen. Hoppas att någon teknisk vän kan hjälpa mig med detta och tills dess får vi hålla till godo.)

Hoppas nu att det är någon som vill läsa den här bloggen och följa med på vägen mot en färdigskriven bok!