Tills döden skiljer oss åt.

Idag var dagen då jag äntligen läste ut The Friend skriven av Alan Bray, som jag skrev om här.

Boken har gett mig en tidsmaskin till en annan värld. En värld där kyrkan var involverad i skapandet av vänskap och släktskap, inte bara äktenskap. En värld där kyrkan medverkade till att försona ovänner och vårda relationer, inte endast upptagna med den äktenskapliga lyckan. En värld där religionens plats var så mycket större än idag.

I Suzanne Broggers ikoniska bok Fräls oss från kärleken (1978) gör hon upp med kärnfamiljen, den romantiska individualismen och idén om privatlivet. När jag läser Brays bok kommer jag särskilt att tänka på hennes attack mot äktenskapet och monarkin:

”Äktenskapet har blivit larvigt i det ögonblick det inte konstitueras för Guds skull. När kungen inte längre är Guds representant på jorden är det ingen mening med honom, och samma sak gäller äktenskapet – så fort det går och blir en privatsak efter vars och en tycke och smak, så är det ingen mening med det längre, då är ”trohet” ingenting annat än larv och plikt. Då är både kungadöme och äktenskap döda institutioner, även om de fortfarande har ett arkaiskt grepp om folk.”

För inte så många hundra år sedan motiverades både äktenskapet och monarkin med hjälp av Gud. Kungen var utvald av Gud och därför skulle folket lyda. Äktenskapet var en förening med Gud som vittne, välsignat av Kristus och skulle bestå även efter döden. Det fanns så att säga ”ett högre syfte” med både kungariket och äktenskapet.

Sekulariseringen har gjort att allt färre tror på Gud. Ändå gifter sig många i kyrkan. Har dessa institutioner tappat den kraft och mening de en gång hade? Är det larv och plikt nu när de saknar den andliga dimension de en gång hade?

I The Friend beskriver Bray den plats vänskap hade inom kristendomen under medeltiden och renässansen. Nattvarden spelade en avgörande roll. Genom att ta nattvarden tillsammans gav man ett löfte inför Gud om att man skulle vara trogna varandra och leva i fred och vänskap. Bray har funnit bevis för att sådana löften förekom i England fram till slutet av 1800-talet, även om civilsamhället inte fäste någon vikt vid dem.

I den syrisk-ortodoxa kyrkan har denna praktik levt kvar. Till skillnad från kyrkorna i Västeuropa har vänskapslöftena där utförts av en präst. Ceremonierna som de såg ut på 1300 och 1400-talet påminner om dagens bröllop. Jag vet inte hur vanliga såna ceremonier är i den syrisk-ortodoxa kyrkan idag. Men i Brays bok berättar två amerikanska doktorander om sin upplevelse i Jerusalem på 1980-talet:

Att vänskap skulle ha något alls i kyrkan att göra är svårt att föreställa sig idag. Därför reagerade jag extra starkt på det här stycket. Även om jag inte är religiös, så tycker jag att det är vackert.

Jag försöker föreställa mig sådana här ceremonier idag, om de levt kvar. Hur hade Brøgger reagerat på dem? Hade hon förklarat att de också saknade mening nu när vi i mindre utsträckning tror på Gud? Hade hon sagt att det också bara var ”larv och plikt”? Eller hade hon resonerat annorlunda, om kyrkans roll inte så uteslutande handlade om att konfirmera och reproducera kärnfamiljen?

tankar, känslor, åsikter? kommentera gärna!

2 svar på ”Tills döden skiljer oss åt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.